Paint it as you want..

Jag är desperat förbannad, över ingenting. Över mycket oväsentligt som blir så förbannat väsentligt så att jag stör mig. Vet inte var min ilska tar vägen, men den är inte stark nog att bara skita i allt. Det du en gång sa, kan du ju trycka upp i arslet. Du gör exakt samma sak, förutom att du förlorar på det. Du förlorar så mycket osynligt som du inte ser. Och jag är glad, glad över det, samtidigt som jag tycker så jävla synd om dig, som inte kan hitta något eget. Något du trivs med, något du kan ha kvar. Men varför ska jag ens känna sympati för saker, varför ska jag ens bry mig i.. ingenting? Jo för att allt som kretsar, kretsar runt, runt om dig, så jag blir tokig. Du förtjänar inte, du förtjänar inte energin på det här inlägget. Men du bara sitter där och gnager, gnager dig igenom mina ömma punkter! Du vet exakt vart du ska träffa, försöka, eller ta saker ifrån mig. Och det gör du med ett leénde, medans jag gör allt för att inte såra dig. För jag vet att du är sårbar, men ska sluta vara snäll, för här tog det slut med alla ord. Du steg över gränsen för att göra mig häpnadsväckande förvånad över hur du klagat, och nu gör du samma sak. Nu ger jag upp och bara fullständigt skiter i det här dramat! Hoppas du är lika lycklig då du står där ensam på kanten och stupar. Jag är lycklig, på riktigt. Jag har mina vänner på det torra, jag har ett jobb, jag har verkligen allt jag behöver för att överleva. Jag behöver inget mer, och jag söker inget mer heller. Nu ska jag sluta skriva så jag inte skriver någonting jag kommer ångra!

- Sussi, tack för att du finns där, hela tiden! Hur långt borta du än är, så är du så pass nära på samma gång.  Du fick mig att inse att det inte är värt det, för hur som helst står jag där, högst upp på bergstoppen och bara tittar ner medans andra faller.