Inga mer inlägg på denna blogg, Ingen kommer kunna snoka till sig fakta om mitt liv som ingen behöver veta av. Jag har tagit bort min pixbox, bilddagbok, alla mina länkar på min dator till alla bloggar jag följer, nu finns det bara ett tiotal kvar. Och nu denna blogg. Eller ska inte ta bort den här bloggen, för har mycket saker som jag vill ha kvar, som jag inte ids börja kopiera, så därmed kommer denna stå tom. Nu vet ni. Hoppas mitt liv har varit så jävla intressant, men nu ska jag bli anonym. Eller så anonym så ingen vet någonting om mitt liv. Ha de bra!

Peace out
/ JENNIFER

Alltså jag kan fan inte råför vem fan som tar åt sig av det förra inlägget. Men tydligen så blev det riktat till dig. Och jag fattar inte vart det står ditt namn skrivet, vart jag kan se att det är menat till dig. Att folk orkar kommentera något bittert till mig, som inte ens står skrivet. FATTAR BARA INTE! Finns det inga normala människor som kan läsa mellan raderna, läsa utan att försöka se något annat än det som står. Jag skriver aldrig i klarspråk. SÅ ingen ska ta åt sig, eller förstå. Skriver mest för min egen skull, och den som tar åt sig, tar ju åt sig. Och det är ju inte mitt fel, men jag vill ju inte ha massa skitkommentarer för att någon tar åt sig. Jag vägrar vara den människa som folk försöker trycka ner på grund av ingenting egentligen. Jag vill inte ens skriva någontingmen vill bara att folk ska sluta ta åt sig och att folk inte behöver läsa om man kan ta åt sig.

Nu ska jag snacka "tjejsnack" med Tove och Emma. Helgen blir nog ganska kul, vet inte riktigt vad som händer men det blir nog kul. Nu hade jag tänkt att inte uppdatera på ett tag, för jag vil inte ha mer skit. Så vi ses på bilddagboken, om jag orkar dela med mig av mitt liv till utomstående.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva för att förstå någonting. Anser bara att detta är sjukt patetiskt, och förstår inte vad som är det stora problemet? Men olika människor, sjukt olika människor möts. Tror att dom är bra för varandra eller bara för att någon är lik någon annan? För att den ena personen vet om den andres historia eller tvärtom. Så patetiskt så jag nästan inte förstår hur jag ens orkar bry mig. Men du var ingenting för någon, nu syns du och märks. Men tacka mig den dagen du insett att det faktiskt var jag som fick dig att synas. Och nej jag är inte egocentriskt, jag har bara insett att det inte kan ligga till på något annat sätt. Och jag blir nästan rädd, För om du, som inte betydde någonting, eller som inte syntes till för omvärlden kan bli känd. Vad fan kan jag då inte bli ?


Och förresten, livet leker och jag är lycklig. Så jag klagar inte. Jag blir bara så himla frustrerad över denna så omtalade värld. Hur äcklig den egentligen är. Förstår inte folk som vill, jag skulle be er vända. Det är inget roligt spel, eller rolig lek, utan det är ett komplicerat quizspel, eller konstigt alfapet. Bara massa komplicerade ord, meningar och huvudpersoner. 

Helgen bestod av Cleo fredag, Pentan lördag. Fett med röj!
Nu ska vi mysa vidare, men jag är lite förkyld!

Snart är dagen inne, som jag längtat efter, just nu är det bara en dag kvar till den dagen.
Men imorgon blir det bara jobb till 17, styrelsemöte mittemot jobbet typ, sen hänga med Mulla. För att sen fara hem och sova, för att vakna upp, gå på jobbet, hem och tvätta, sen kommer den dagen jag trånat efter i över en månad. Älsklingen kommer för att stanna i tio dagar. Tio underbara dagar!

Idag har jag tatuerat mig, den blev fin.
Bild kommer då den läkt. Nu ska jag sova.

Imorrn ska jag tatuera min sjätte tatuering, Torsdag är bara en centimeter ifrån nu, och då är det första gången vi ses, sen vi blev tillsammans. Känns nästan obegripligt, att vi inte setts en enda gång på över en månad, helt sjukt egentligen. Fattar inte hur jag kan ha låtit det gå så pass länge. Men det ska bli sjukt underbart, sushibuffé, fest, äventyr, NÄRHET, kyssar m.m. Kan knappt hejda mig,

Helgen var jag i Piteå hela helgen, fredag var vi ute i Pitholmen? Och skulle ta det lugnt, men vi tog oss några vinglas och groggar för mycket, så det ledde till alkoholpåverkning. Men det var ändå en lugn kväll ute i ingenstans, med grannar som bestod av händiga flator och massa skogsvägar med älgar på. Lördagen var det förfest hos Per, sen vidare till Malin där det väntades singstar, trevligt folk och brieost med nötter på, plus en underbart god sås, som jag slukade. Plus hemlig bål uppe på Malins rum, helt enkelt en underbar förfest. Sen bar det av till Kalles, som var hur svettigt som helst, bestod av breakdance moves, hoppande och studsande, spärrade kontokort och utspillda öl. Helt sjukt galen kväll. Och så roligt!
Tack för kaffet telemäklarna!

Har inte så jävla mycket intressant att skriva, och har inte ens orkat lägga upp några bilder på bilddagboken från förra helgen, eller denna. och kommer nog troligtvis inte göra det heller Lät jobbigt. Nu ska jag mysa med Butch, sen blir det sova, för att sedan upp och jobba imorgon. Och tatueringen kanske jag lägger upp bild på, om jag orkar. Pusshej!

Okej, nu känner jag att en bomb snart bryter lös. Tusen atomer, protoner och neutroner. Vet inte ens varför jag bryr mig, eller jo. Jag vet fan det. Jag känner mig bara så jävla liten, fast samtidigt stor på något sätt. Som om alla i detta samhälle har en anknytningspunkt till varandra, som en och annan liten incestfamilj. Som om alla känner varandra redan, som om alla kan läsa en ute på gatan, nästan som om hela världen redan vet vem man är, utan att man ens sagt ett ord, eller visat en enda gest. Som om världen skulle vända ryggen, fast samtidigt stå och kolla på. Hur blev det så? Hur kan jag låta det ske? Hur dum i huvudet är jag som trodde allting skulle bli bra, för en helg? För en vecka, för en dag. Hur fan kunde jag ens hoppas på att allt skulle flyta på som vanligt? Jag skulle inte ens klivit in, denna värld, denna tristess, varför är det så? Varför kan inte en efter en avverkas, eller bara försvinna totalt ur min syn, ur mitt sikte. Jag bryr mig inte om er, jag gör verkligen inte det. Men jag bryr mig om allt runtomkring, som får mig helt jävla galen. Allt runtomkring som bara finns där, och jag vet det. Jag vill inte ens leva i en värld full med skitsnack, fördomar, förutfattade meningar och problem. Livet ska vara okomplicerat och roligt. Fattar bara inte hur folk orkar, antingen överreagerar jag eller så har jag bara så jävla rätt. Men jag har lessnat på den här komplicerade världen, som aldrig kommer ta slut, det bara fortsätter ju mer tiden går. Jag vill bara vända min rygg, men det går inte, för då har någon hunnit att titta, medans jag vänt ryggen, och det är så jävla äckligt och frustrerande för hjärnan! Fattar inte hur folk är funtade. Bara förstår att vissa människor är med patetiska än andra, och att man får väl se till att leva med det. Annat går ju inte att göra. Tror nog jag överlever med eller utan er. Men hade nog mått bättre utan hela skiten. Menar inte att jag mår dåligt och är ledsen, utan mer
"jag mår dåligt, för att hela sjuka världen har någonting osakt med allt, och det gör att alla bara vet hälften av en människa, och det gör mig äcklad, hur folk inte tar sig tid, att ägna lite tid till att tänka om. Och det gör mig frustrerad. Människor bara flyter med i strömmen för att rädda sig själva. Det gör er till patetiska. Att jag själv satt mig i min situation, gör mig själv förbannad."

Typ så känns det, då jag skriver att jag mår dåligt.
Sitter inte patetiskt och trycker ner mig själv och söker sympati.
Utan är bara så fruktansvärt irriterad.

Människor runt omkring mig senaste tiden, har varit den roligaste tiden på länge. Och tack för alla helger tillsammans med er. Glad att jag lärt känna er, och Malin, för att jag faktiskt slog ditt nummer var väl en självklarhet. Och visste ju vad som väntade sig bakom hörnet.. det som alltid finns där. Fast komplicerat blir det väl hur som helst, men jag tror vi är starka. Och nästa helg ska vi röja, som alla andra helger, och jag är ledig.

Älskling..
Jag vill bara ha dig till mig, det har gått för lång tid nu. Då kanske min hjärna slutar att tänka, slutar att fundera på detta komplicerade liv. Då stannar tiden, och tankar på annat. Tove. 36 dagar sen vi sågs, 10 dagar tills vi ses, 56 dagar tills vi skiljs åt.. igen. Jag skulle må bättre med dig, i Stockholm. Jag vill, och jag kommer, men snart, vänta bara!

Umeå Pride var det roligaste på länge.

Jag är väldigt förvirrad på dig K. Jag saknar dig S. Jag vill ha dig här T.
Bilder är både bra och dåligt,  men mest dåligt, då man sitter hemma,
och saknar bildernas bakgrund. Vet inte vart jag vill tillbaka,
men någonstans bland alla 158 bilder jag har framför mig.

Tack för helgen, tack för att det är mindre än en månad kvar.

Varför är man så rädd att trycka på hissknappen, kliva in, trycka på knappen till den våningen man ska till, för att sedan vara rädd att det ska komma in någon man inte känner, och börja prata, eller bara stå där tyst i varsit hörn. Varför all denna rädsla för saker som inte ens är viktig att lägga energi på?

Varför denna hysteri över vilken sittplats på bussen man ska ta om den nästan är full, det finns få sittplatser, men ibland är det nästan så att man vill stå för att slippa sitta och fundera på när denne människa bredvid mig ska kliva av, för då måste man ju planera hur man ska bära mig åt om det är trångt, om man ska gå framåt eller bakåt, eller verka cool och bara låtsas som om man inte tänker på såna patetiska saker. Jag tycker även det är konstigt att man hellre väljer att sitta bredvid någon i äldre ålder, än någon i ens egen. Det är sjukt mycket jag tänker på, då jag just gett tio kronor till busschauffören, tittar och går samtidigt bakåt i bussen, bussen som går 09.15 från mig varje morgon, och skolan börjar för en massa ungdomar. Känner mig verkligen inte som en i mängden, känner mig ut tittad, som om alla vet hur jag tänker. Samma sak som när jag kliver av bussen, börjar gå längs strand, åhlens, och sedan får jag äntligen vika av vid stadsparken, för att bevisa att jag inte går skola, att jag faktiskt är påväg till mitt jobb varje morgon. Brukar gå in på aurora och köpa cigaretter för att undgå alla jag åkt buss med. Jag tror jag har problem, rädd för människor, eller kanske bara rädd för allmänheten i sig? Jag vet inte, men någonting ligger ju och trycker, anledningen till att jag tänker så, vet jag inte. Men bara rädd då jag är själv.

Nog om detta.
Jag vill ha den 25e nu, känns som om jag varit utan pengar hela månaden, och ja, det har jag. Och jag får boka resan till älskling, då känns allting mycket närmare. Nu kommer jag jobba hela veckorna, varje helg, ända fram tills hon kommer hit, så jag hoppas att dagarna och veckorna går snabbt, för jag börjar lessna på att vänta. Det är så långtråkigt och jobbigt för kropp och själ. Ingen vill väl vänta på sin älskade i över en månad? Behöva bli ett mobilfreak eller msnfreak för att få höra, se eller bara känna att det känns närmare på något sätt då man ser varandra hundra mil ifrån varandra och hör rösten på samma gång. Jag vill inte distansera mig, men det blir lätt så. Speciellt när jag verkligen går in för det jag gör, att jag verkligen vet vad jag vill, att jag är trygg i mig själv, i vänner jag umgås med känner jag inget sug att ens försöka förstöra eller vara oärlig om någonting, jag har blivit en människa. Efter tjugo år, har jag insett att livet inte är så komplicerat, utan att det blir vad man gör det till.

Efter två år, har jag insett att jag letat och letat, men inget funnet förren nu. Jag har komplicerat till det, lekt, spelat, jonglerat, trollat, allting man kan tänka sig. Bara för att hitta en likasinnad, en människa som faktiskt är lik mig på pricken, men ändå så olik. Så svår, fast endå så enkel. Jag har varit blind och trott att jag varit kär, medans jag bara har letat och letat. Jag har varit kär en gång tidigare i hela mitt liv, och den människan sårade mig, jag är inte van vid att bli sårad på sådant sätt, det är ju alltid jag som har varit idioten i slutändan. Jag har väl även varit en idiot i det förhållandet med, men det var jag som stod där naken och förvirrad och trodde vi hade någonting fint kvar, medans du sa meningen då jag frågade. "Jag har tappat mina känslor för dig, jag är inte kär längre." Det var då jag försvann, föll rakt ner i ingenstans, och verkligen inbillade mig det jag hörde. Vi hade det ju bra. Men vi kunde inte slita oss från varandra, efter nästan två år med varandra så gick det bara inte. Så man inbillade sig att allting var bra, iallafall då man umgicks med varandra. Sen kom den dagen då du insåg att det inte fungerade, du kanske insåg vad du gjort, att jag fallit tillbaka igen, och du bara spelade. Det tog nästan ett halvår, innan du hade spelat klart, och hittat en ny. Då fanns jag inget mer, då var jag död i dina ögon. Men jag fanns i dina drömmar, men ville inte vara en del i spelet mer. Så jag gick vidare även jag, träffade en ny, trodde jag var kär. Jag tror jag var förvirrad, och förstörd. Det var ju du som hade stulit mitt hjärta, och sedan trampat på det. Jag ville bara försvinna, och hitta tillbaka. Så jag provade mig fram. Detta höll i nästan ett halvår, medans jag självklart varit en idiot, jag var ju inte kär.. på riktigt. Samma dag som jag verkligen hade hittat en anledning att få göra slut, en anledning för mig att berätta att jag inte vill såra mer, dyker en ny upp. Dras in så snabbt, hjärnan och hjärtat var inte i takt till min kropp. Där, trodde jag verkligen att det var något speciellt, det liksom kändes så i början. Det fanns verkligen inget annat i tankarna, men det tog mig en månad att inse att jag kommer förbli denna ständiga sårande idiot. Men denna gång berätta, och försöka säga allt. Och det gjorde jag. Jag berättade om sommaren, underbara sommaren. Komplicerade sommaren, som jag avslutade nu innan hösten slog in. Avslutade mitt idiotiska hjärtspel, mitt idiotiska sätt att behandla folk, mitt idiotiska sätt att flörta utan att förstå det själv. För jag hade ju hittat det jag letat efter, i somras.

Så nu vet ni alla, som tror att jag ägnar varje inlägg till olika människor, att livet var komplicerat och tungt, men jag gick vidare tillslut. Och nu har jag hittat rätt. Det jag har letat, efter att jag har blivit hjärtligt och själsligt sårad så behöver ni bara läsa om min älskling som fått mig att inse så mycket, hon är bra. Jag vill verkligen, och det vill hon med. Därför kommer vi inte ens kämpa om någon säger emot. För vi vet själv vad vi vill..

Förresten, ni som tror att jag sprungit in i detta förhållande, och kommer sluta med att jag skriver att jag älskar någon annan om en månad eller så, så har ni fel. Mer behöver jag inte skriva, för vi vet själva att det inte tog en dag att bli förälskade i varandra.. på riktigt..

För en gångs skull vet jag hur jag vill ha det,
hur allt ligger till, vad mitt hela hjärta vill.
För en gångs skull vet jag hur nästa dag ser ut,
hur nästa vecka ser ut, utan att planera,
så vet jag endå, hur allt kommer bli tillslut.

Jag behöver inte agera,
jag behöver inte låtsas och säga åt alla att jag mår bra,
jag behöver inte komplicera.
För alla vet att det fungerar och att jag är glad.

Jag har snavat in i olika typer av fällor,
jag har varit fast, jag har varit fri,
och någonstans där emellan.
Jag har snavat med foten före kroppen,
jag har sprungit för snabbt för att benen ska orka med.
Jag har sprungit in i en mur och blivit bestraffad och sne.
Jag har hoppat med huvudet före,
för att förstå vilken idiot jag har varit,
hur många fällor som funnits utan att jag förstod.
Att vissa bara var hinder på vägen,
vissa var gåtor, vissa var besvikelser och tårar.

Jag har fastnat i en myr,
ju längre jag står still,
ju mer sjunker jag.
Ju mer jag försöker,
ju jobbigare blir det.
Jag vill inte kämpa,
jag vill bara få det att fungera.
Utan ansträngning,

Om saker och ting fungerar,
utan ansträngning,
är det värt att kämpa för.
Och jag tror jag sakta men klokt,
börjar ta mig upp.
Utan minsta anstränging,
fungerar det faktiskt smort.

Helgen tog mig högt upp bland molnen, Jag vill tillbaka, jag ville inte ens fara.
Fara hem? Till Luleå där det inte finns någonting att hämta.
Där det bara finns lögner och svek. Bara människor som tror sig vet.
Vet allt om en person, medans ingen vet någonting egentligen.
Så himla less på livet här uppe. Bland alla "stjärnor".
Jag har kommit på mig själv. Jag vill inte glänsa, jag vill inte synas,
jag vill inte höras, jag vill inte vara, jag vill bara vara jag, en egen individ.
Utan guldstjärnor, utan spel. Bara vara jag, som bara finns. Jennifer helt enkelt.
Jag tror jag kommer hitta mig själv, och allt är tack vare dig.
Du har fått mig att inse att verkligen satsa helhjärtat på någonting,
att det kanske är värt att strunta i allt omkring sig, för någonting bättre, fastare, verkligare.
Något man kan ge hundra procent åt, utan att slingra sig åt flera olika håll.
Utan bara ha sitt på torra land, och inse att det är såhär jag vill ha det.


Tyck om mig rättvist och bra.
Och berätta till mig saker som jag vill höra.
Våga säga till mig om jag är en idiot.
Eller likaså får du berätta för mig då jag är klok.

Jag vill bara för dig berätta.
Att jag verkligen vill ge dig mitt hjärta.
Ge dig min kärlek.

Ärlig och verklig kärlek..
Låt ingen förstöra det vi byggt upp.
Stanna hos mig, så blir allting bra.
Kom till mig när du behöver ömhet, kärlek och närhet.
Alltid kommer jag finnas för dig.
Ramla aldrig tillbaka, till ditt förflutna

Dröm dig inte bort till någon annan.
I mina ögon är du den enda.
Gå aldrig ifrån mig min älskade!