Paint it as you want..

Jag är inte ett dugg avundsjuk på dig, ska du veta!
var bara tvungen att skriva det, här sitter jag, utan pengar, utan det mesta.
Men jag är ändå lyckligare än dig, och jag är glad, och uppskattar det jag har.
Och tror inte det finns någon sak i världen som är lika värdefull och fin som du.

Vissa glädjs då man ser 20% rabatt på ett klädesplagg,
och vanligt pris är 299, och tycker ändå den är för dyr efter dom där 20 procenten,
Självklart vill jag ha allt fint, allt som bara går att köpa, som jag faller för.
Men utan pengar finns bara dom sakerna i mina drömmar.
Låtsas gå förbi dom där fina tröjorna, dom där snygga byxorna,
så jag slipper avundas på hur mycket jag igentligen vill ha dom.
På hur mycket dom igentligen kostar, hur mycket annat man skulle kunna köpa
istället för dom där snygga byxorna, och då börjar man tänka att dom inte är så himla viktiga längre. Det enda jag behöver för att verkligen ha allt, det är ett jobb. Så jag kan sköta hyran utan problem, alla räkningar, och ha lite pengar kvar efter alla betalningar så jag kan unna mig ett biobesök eller så, då och då tillsammans med dig,
då har jag verkligen allt, man kan önska sig..

Ingen förstår hur jag klarar mig, medans jag inte förstår hur nån kan säga det.
Jag bor själv, har inget jobb, har räkningar upp till öronen, men helt sjukt så klarar jag mig faktiskt. Även ifall jag inte kan följa med på stan för att jag inte har råd med bussen in, så har jag råd. Det gäller att ta sig råd, till det man unnar sig. Och jag bor hellre själv, utan pengar, än att bo hemma, och ha pengar, slösa bort på dom där fina tröjorna, käka mat på nån lyxig restaurang för skojs skull, sen är pengarna slut.
Man lär sig att pengarna är värdefulla, och man ska värdesätta dom på något viktigt.
Men nog snackat om pengar, men kände för att skriva om det.
Så nog om det, vidare till annat..

Funderar på alla dom där fina sakerna jag hade velat säga dig igår,
då jag låg i din säng och kysste dig medans våra hjärtan klappade i takt till varandra.
Vill kunna öppna mig och säga rakt ut. Men jag är nog för feg,
tänk om du skulle lämna mig imorgon? eller om jag skulle säga helt fel sak,
och du skulle tycka jag var konstig? Man vet aldrig hur folk reagerar,
och jag är en sån som tänker på det.  Jag är nog mest rädd för att lämna ut mig för mycket,
även hur mycket en tycker om mig, så kan jag inte bekräfta det förren efter ett bra tag.

Men en sak är säker, jag tror jag gör det. Och jag vet det, men vägrar inse det, inte ännu.