Varför är man så rädd att trycka på hissknappen, kliva in, trycka på knappen till den våningen man ska till, för att sedan vara rädd att det ska komma in någon man inte känner, och börja prata, eller bara stå där tyst i varsit hörn. Varför all denna rädsla för saker som inte ens är viktig att lägga energi på?

Varför denna hysteri över vilken sittplats på bussen man ska ta om den nästan är full, det finns få sittplatser, men ibland är det nästan så att man vill stå för att slippa sitta och fundera på när denne människa bredvid mig ska kliva av, för då måste man ju planera hur man ska bära mig åt om det är trångt, om man ska gå framåt eller bakåt, eller verka cool och bara låtsas som om man inte tänker på såna patetiska saker. Jag tycker även det är konstigt att man hellre väljer att sitta bredvid någon i äldre ålder, än någon i ens egen. Det är sjukt mycket jag tänker på, då jag just gett tio kronor till busschauffören, tittar och går samtidigt bakåt i bussen, bussen som går 09.15 från mig varje morgon, och skolan börjar för en massa ungdomar. Känner mig verkligen inte som en i mängden, känner mig ut tittad, som om alla vet hur jag tänker. Samma sak som när jag kliver av bussen, börjar gå längs strand, åhlens, och sedan får jag äntligen vika av vid stadsparken, för att bevisa att jag inte går skola, att jag faktiskt är påväg till mitt jobb varje morgon. Brukar gå in på aurora och köpa cigaretter för att undgå alla jag åkt buss med. Jag tror jag har problem, rädd för människor, eller kanske bara rädd för allmänheten i sig? Jag vet inte, men någonting ligger ju och trycker, anledningen till att jag tänker så, vet jag inte. Men bara rädd då jag är själv.

Nog om detta.
Jag vill ha den 25e nu, känns som om jag varit utan pengar hela månaden, och ja, det har jag. Och jag får boka resan till älskling, då känns allting mycket närmare. Nu kommer jag jobba hela veckorna, varje helg, ända fram tills hon kommer hit, så jag hoppas att dagarna och veckorna går snabbt, för jag börjar lessna på att vänta. Det är så långtråkigt och jobbigt för kropp och själ. Ingen vill väl vänta på sin älskade i över en månad? Behöva bli ett mobilfreak eller msnfreak för att få höra, se eller bara känna att det känns närmare på något sätt då man ser varandra hundra mil ifrån varandra och hör rösten på samma gång. Jag vill inte distansera mig, men det blir lätt så. Speciellt när jag verkligen går in för det jag gör, att jag verkligen vet vad jag vill, att jag är trygg i mig själv, i vänner jag umgås med känner jag inget sug att ens försöka förstöra eller vara oärlig om någonting, jag har blivit en människa. Efter tjugo år, har jag insett att livet inte är så komplicerat, utan att det blir vad man gör det till.

Efter två år, har jag insett att jag letat och letat, men inget funnet förren nu. Jag har komplicerat till det, lekt, spelat, jonglerat, trollat, allting man kan tänka sig. Bara för att hitta en likasinnad, en människa som faktiskt är lik mig på pricken, men ändå så olik. Så svår, fast endå så enkel. Jag har varit blind och trott att jag varit kär, medans jag bara har letat och letat. Jag har varit kär en gång tidigare i hela mitt liv, och den människan sårade mig, jag är inte van vid att bli sårad på sådant sätt, det är ju alltid jag som har varit idioten i slutändan. Jag har väl även varit en idiot i det förhållandet med, men det var jag som stod där naken och förvirrad och trodde vi hade någonting fint kvar, medans du sa meningen då jag frågade. "Jag har tappat mina känslor för dig, jag är inte kär längre." Det var då jag försvann, föll rakt ner i ingenstans, och verkligen inbillade mig det jag hörde. Vi hade det ju bra. Men vi kunde inte slita oss från varandra, efter nästan två år med varandra så gick det bara inte. Så man inbillade sig att allting var bra, iallafall då man umgicks med varandra. Sen kom den dagen då du insåg att det inte fungerade, du kanske insåg vad du gjort, att jag fallit tillbaka igen, och du bara spelade. Det tog nästan ett halvår, innan du hade spelat klart, och hittat en ny. Då fanns jag inget mer, då var jag död i dina ögon. Men jag fanns i dina drömmar, men ville inte vara en del i spelet mer. Så jag gick vidare även jag, träffade en ny, trodde jag var kär. Jag tror jag var förvirrad, och förstörd. Det var ju du som hade stulit mitt hjärta, och sedan trampat på det. Jag ville bara försvinna, och hitta tillbaka. Så jag provade mig fram. Detta höll i nästan ett halvår, medans jag självklart varit en idiot, jag var ju inte kär.. på riktigt. Samma dag som jag verkligen hade hittat en anledning att få göra slut, en anledning för mig att berätta att jag inte vill såra mer, dyker en ny upp. Dras in så snabbt, hjärnan och hjärtat var inte i takt till min kropp. Där, trodde jag verkligen att det var något speciellt, det liksom kändes så i början. Det fanns verkligen inget annat i tankarna, men det tog mig en månad att inse att jag kommer förbli denna ständiga sårande idiot. Men denna gång berätta, och försöka säga allt. Och det gjorde jag. Jag berättade om sommaren, underbara sommaren. Komplicerade sommaren, som jag avslutade nu innan hösten slog in. Avslutade mitt idiotiska hjärtspel, mitt idiotiska sätt att behandla folk, mitt idiotiska sätt att flörta utan att förstå det själv. För jag hade ju hittat det jag letat efter, i somras.

Så nu vet ni alla, som tror att jag ägnar varje inlägg till olika människor, att livet var komplicerat och tungt, men jag gick vidare tillslut. Och nu har jag hittat rätt. Det jag har letat, efter att jag har blivit hjärtligt och själsligt sårad så behöver ni bara läsa om min älskling som fått mig att inse så mycket, hon är bra. Jag vill verkligen, och det vill hon med. Därför kommer vi inte ens kämpa om någon säger emot. För vi vet själv vad vi vill..

Förresten, ni som tror att jag sprungit in i detta förhållande, och kommer sluta med att jag skriver att jag älskar någon annan om en månad eller så, så har ni fel. Mer behöver jag inte skriva, för vi vet själva att det inte tog en dag att bli förälskade i varandra.. på riktigt..

Den fjärde åker jag till Flempan!
Så jag lämnar er, med den här skiten ensam.
Stockholm stad, vilken jävla längtan.
Komma bort från en jävla massa måsten,
bara smita iväg över en helg,
och bara slippa träffa, dig, dig eller dig.
Jag tror inte jag vill ta med mig någon klocka.
Jag kommer nog vilja stanna därborta.

Tack Tove för att du gör detta möjligt och klart.
Tillsammans med dig, ska vi röja Flempan till huvudstad.

Om du bara förstod,
varför mitt hjärta bara dog.
Skulle du säga att du älskar mig,
medans jag dig bedrog,
när jag samtidigt stod där och log.

Jag är fåfäng och diskret,
slingrig och vek,
vek för känslor och uppmärksamhet.
Så jag slingrar mig ur,
fast springer iväg med ett sken.
Kalla mig gärna klen eller omogen,
men det är ändå alltid jag som säger dom sista orden.
Men jag lägger korten på borden,
och säger att det inte är du,
utan det är jag,
och att jag alltid velat vara trogen.
Men jag verkar inte vara en klok en.

För jag är fåfäng och diskret,
slingrig och vek,
så du får kalla mig klen eller omogen,
men som sagt var det aldrig du som sa dom sista orden.

Less på lögner och svek,
men utan det kan man inte visa sig som vek.
för min insida visar annat än dom ytliga tror,
ömhet som folk bara bedrog.
som om personer är dumma och tror,
att jag blir sårad av ord, ord jag inte ens kan förstå,
utan höjde ögonbrynen och bara gick därifrån och log.

Jag hade allt i mitt huvud,
men hjärnan blev bara lurad,
av alla som stod mig närmast,
av alla som enbart ville hämnas,
på hur jag en gång har varit,
beroende på vem jag har slagit,
vem jag har sårat,
vem jag förut har fått bråka med för att bli bedragen,
och bli av med fasaden,
för att visa tårar, som egentligen inte kan såra.
men likförbannat råkar dom det göra.


Jag lever bakom en mur,
utan dörrar,
utan slut.
I förvirringens tid,
tar jag mig inte ut,
springer runt i cirklar,
och hoppas på att klara mig själv,
och att för en sista gång hitta en utväg.

Svek från vänner man trodde fans,
skulle aldrig göra någonting för att finnas till hands.
beter dom sig som korpar,
som bara norpar och förstör,
kan jag bli deras hövding som bara glider förbi och berör.

Jag hatar er alla som inte kan beröra,
den simpla personen ni trodde ni kunde förföra.
men även om du vore en trappa,
skulle inte en jävel gå ner på dig,
så sluta snacka, sluta hacka,
på alla människor som har ett hjärta.

Tror du är hjärtlös och kall,
för vem i helvete skulle hålla dig varm,
då du fryser och behöver tröst,
inte är det jag eller någon annan som vill,
för du har ett hjärta av sten,
och du kommer alltid ha problem.
Jag tror du är hjärtlös och kall.
jag vill bara se dig bakom en mur,
så du också kanske en dag hittar ut,
och inser att man kan dö ut,
och tillslut är allt bara slut!

Skickade med en brev, som liknar ett blogginlägg. Som enbart får läsas av en unik besökare.
Lappen bestod av ord, inga siffror, inga meningar. Utan bara ord, många läsvärda, många förstående ord. Inga ord finns kvar, dom är överlämnade för att stanna. Utan förstånd och förtvivlan är dom borta.  Kanske är det meningen som gör orden, eller orden som gör meningarna.

Boken är vidöppen. Har läst många böcker, fast slutet har alltid gjort mig besviken.
Det här verkar vara en vettig bok. Med kanske ett vettigt slut, har just börjat läsa.
Slog igen förra boken nyss. I en besviken, konstig min.

Sitter i soffan med datorn i famnen och luktar fisk, kanske därför katten ligget tätt intill mig. har jobbat 11-21 idag. Rätt jobbigt men tänker bara på pengarna så då går allt mycket lättare. Men känns så jävla skönt att få jobba, strunta ifall mobilen ringer, ifall ett sms ligger och väntar. Det är som att få komma bort från omvärlden för en dag, och det uppskattas kan jag då ta och tala om. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, men behöver verkligen skriva en himla massa, men helst av allt skulle jag vilja slippa skriva och prata med någon istället, på riktigt. Spelar alltid så obrydd när det kommer till seriöst, iallafall i vissa tillfällen.

Natten kändes som en konstig metafor. Det var som om vi for längre och längre ifrån varandra. Bråken intar alltid sin position, känslorna blir kluvna, ingen av oss vill ha det såhär. Men ändå lever vi på varandra och tror och hoppas det kommer blir bättre eller ordna sig på något sätt. Men om det föregått i flera månader nu, borde vi inte inse att man inte kan ha det såhär, ingen av oss mår bra av det, ingen vill ha sitt förhållande som detta, man kan vara nykära hur länge som helst. Men känns som om den tiden är över, bråken tar över känslorna. Så allt bara känns jobbigt. Som en tickande bomb, tillslut sprängs den, och vi dör ut. Men vi vägrar ju vakna upp och inse faktum. Kanske vill vi inte det, men vi måste slå upp ögonen och inse att det inte kan gå till såhär nåmer. Hur illa det än kan bli, hur dåligt man än kan må, så mår man bättre av att öppna upp ögonen och se världen. Kanske se att den inte är så perfekt som den en gång varit. Jag vet inte vart jag kan eller vill komma med det här. Men vet bara att jag behöver tid för mig själv i helgen. Behöver den här lilla tiden då man kan fråga sig själv, ställa sina funderande frågor till sig själv, och bara förstå sig på sig själv.

nu ska jag iallafall sova, är trött. sov gott!


Pink är den bästa musiken såna här dagar, hennes texter än så grymt underbara och korrekta!

ska jag korka upp flaskan åt dig,
kanske hjälpa dig på vägen lite?
kanske leka med tanken på att jag vore någon annan?
försöka intala att det inte är så det borde vara.
och att det aldrig kommer uppstå någonsin aldrig igen?

kanske tänker på det ibland.
men oftast flyger allting ner i lådan igen.
där bara minnen finns, där bara smärtan finns.
där jag bara önskar jag borde ha varit någon annan.

nyfikenheten finns där, jag lovar.
den finns där ofta, men inte så någon ser, inte så någon tar skada.
jag försöker intala mig själv att inte bry mig, och då gör jag inte det.
Men ändå finns jag där, på olika ställen, på olika nivåer.

Folk omkring mig vet, kanske nästan vet för mycket om mig.
Så mycket så folk fattar hur det står till med mig,
vad jag vill med mitt liv, vart jag borde vara med mitt liv.
Men jag stannar här, för här trivs jag verkligen.

När jag satt i soffan med Miriam tänkte jag att; nä nu jävlar blir det ett långt blogginlägg, för jag har så mycket som vill ut, som inte vill ligga därinne och långsamt spränga min hjärna med tusen ord som jag inte ens själv förstår. Men samtidigt vill jag inte slå upp en bok för er alla, som ni kan läsa utan och innan och verkligen förstå allt, så jag kan bidra med slutet, då behövs ingen handling, bara förnuft och förståelse. Men jag vet bara inte vart slutet i en bok börjar, och jag vet heller inte om det är ett bra eller dåligt slut. Inget i livet är förutspått. Så det kan alltså bli rätt svårt. Det är som att varje gång jag tar en cigarett är en frihet för mig, och det är kanske därför det ibland går två paket om dagen. Min hjärna talar inte för mitt hjärta, och mitt hjärta talar inte för min hjärna. Därför vet jag knappt själv vad jag vill skriva. Men jag känner mig som en människa som står i treriksröset, och kan ta på vattnet i Norge, Finland och Sverige. Och sedan inte veta vart man vill gå, eller fortsätta, om man vill stanna eller gå vidare. Just nu vet jag inte in eller ut, på eller under, höger eller vänster. Man ska aldrig binda fast sig i en viss stad, stadga sig eller vara omringad av idioter. Det går bara inte, jag vet inte vad ni tror om mina ord, men det kan tas på olika sätt, men jag menar det bara på mitt sätt. Man ska finnas tillgänglig, och kunna förflytta sig framåt i livet. Utan några tankar, utan några måsten, utan några problem. Men tankarna finns, måsten har man och problem existerar varje dag. Så jag vet inte hur länge man orkar, hur länge man vill, hur ofta man måste.

Jag ser livet som en utmaning, man vet aldrig när det tar slut, hur mycket man orkar, vad man vill förbruka, hur nästa dag ser ut, hur hjärtat går ihop med hjärnan, hur vädret är, det finns så mycket som man inte vet. Det enda man vet är hur livet skulle se ut om man vann flera miljoner på lotto, eller hur det skulle se ut ifall man hade ett jobb, hur det skulle se ut om man var känd. Då är livet som en uppslagen bok, med bra handling, bra slut. Medans mitt ungefär ser ut som en barnbok med mer bilder än text, där det inte finns en handling, inget slut. Utan bara nya bilder, och nya ord om absolut ingenting egentligen.
 
Jag är tacksam över saker i mitt liv, har absolut inget emot det. Men livet kunde ha varit bättre. Livet kunde ha varit mer uppslaget, fast då skulle inte samma spänning finnas. Som med bilderböcker, man har ingen aning om vad som väntar på nästkommande sida. Jag kanske tycker om det, men helst hade jag varit en annan bok. Men man ska vara nöjd med livet som man lever det. Man kan alltid ha önsketänkande som aldrig går igenom, men då finns det drömmar. Fast drömmar är bara en tröst, till verkligheten.

Jag klandrar ingen, jag vill bara se livet som en lek, utan några frågetecken. Dagen kanske kommer då det finns ett bra slut, med bra handling, men det är ju bara ett önsketänkande. Så mitt liv är som det är. Tack!

det kändes som om jag svävade,
men bara några få sekunder.
kanske var jag på ytan.
fiskarna pratar nog i bubblor,
som ett hemligt språk.
som bara dom kan,
bara dom kan förstå.
som fisken i vattnet sägs det va?
jag sprattlar, och kämpar för mitt liv
för att kunna andas där nere.
på botten där ingen kan höra mig,
där bara fiskarna förstår mig.
om jag fortsätter att kämpa för mitt liv,
kanske jag inser.
det går inte att leva utan att andas.
men idag tappade jag luften.
och det var nog då jag svävade.

Antalet besökare blir allt fler och fler, undra igentligen vilka människor som är intresserad av min smörja jag skriver. Men känner att jag ska börja uppdatera mera, jag känner att mer och mer vill ur min skalle, att jag snart inte pallar att tänka, känna eller besvara. Jag är så fruktansvärt less på allt som går omkring mig nu, så man bara vill lägga sig i sängen en hel dag och bara sova. Slippa tänka, känna eller besvara. Vill känna den där känslan som en gång fanns där, men just nu känns det som att gå på minor för varje steg man tar. Ingenting är som det var för tre månader sen, ingenting kommer någonsin få det vi hade, tillbaka på noll igen, känns det som iallafall, men saker kan ju ändras, och under kan ju ske.

Jag förstår verkligen att jag måste ha varit en pain-in-ass för vissa jag förr höll kär, först nu inser jag hur "jobbig" jag måste ha varit, och jag ber verkligen om förlåtelse, för nu förstår jag. Jag kanske aldrig har fått känna på den där känslan att någon är svartsjukare än mig, men det tackar jag även för, för jag har lärt mig ett och annat. Svartsjukan ska finnas där, på något sätt, men det gäller att kunna hantera saker på rätt sätt innan man ingriper i all hets. Kanske sa fel saker, men du tog det även fel. Det kanske är som din vän sa, som rippade upp hela mitt hjärta och min själ, att jag inte är värd dig. Vem vet, jag känner att allt lider mot ett slut, ifall vi inte får saker och ting bättre, om den där hemska svartsjukan inte försvinner. finns det nog bara ett slut på den här boken, som kan bli lång.

Med mitt förra förhållande, slutade jag att planera, tog dagen som den kom, för man vet aldrig vad som händer dagen efter denna, man kan ju förbereda sig på det värsta hur som helst, då slipper man bli missnöjd, eller sårad på något sätt. Nog har man lärt sig mycket genom tiderna och just nu tyner vi långsamt ifrån varandra på något lite annorlunda, suddigt sätt. Det är inget positivt med det. jag pallar bara inte mer. Det har pågått flera veckor, alla småbråk, och så ska det inte vara. Jag vet bara inte hur vi ska få ett slut på detta tjafsande. Jag är som en karusell på disneyland just nu, en sån där snurrande och magpirrande.


I'm loosing my grip.
godnatt!

Man skulle kunna säga att jag springer omkring i en skog,
en skog på flera mil i area, meter, centimeter och millimeter.
För varje steg jag tar, tappar jag bort mig själv,
och har antingen flera mil kvar till slutmålet,
eller så är jag bara nån meter från det.

Den dagen jag hittar mitt kompass,
kommer du se att jag är påväg mot rätt väg.
Hur mycket jag än chansar,
så kommer jag ändå rätt tillslut..

Mitt kompass är borttappat,
så just nu chansar jag mig igenom,
men dagen jag hittar det, kommer du förstå.
Att hur långt jag än virrar bort mig,
är det dig jag har som slutmål,
Det kan ta timmar att hitta rätt väg,
men jag ger inte upp.
För du är värd den tiden,
den förvirringen,
den känslan,
Cause I would walk 500 miles,
to have that kiss from your lips,
and tell you that I'm in love with you,
and that I never let you go.
and I'll never go into that forest again..

We burn the forest down..

Varför måste livet bestå av en massa gormiga perioder,
då man knappt vet själv hur det ligger till, vem man är, hur det känns,
när igentligen hela kroppen spritter av lycka, av nånting, av vad?
Känslorna runt om, känslorna inom,
är det detsamma som hjärnfrekvensen och hjärtfrekvensen?

Jag vill kunna leva utan gränser, utan regler,
bara vara den man är, och göra det man känner för.
Utan måttabell, penna & sudd!

utan andetag
utan ömhet
utan dofter
utan allt
bara mig själv
i en bubbla.

Kan det här försvinna
kan jag återgå till normalt, bara för en stund.
Bara känna, lukta och förstå
Att det finns
kanske
försvinn
kanske..

Nu är jag hemma och bara känner tystnaden i lägenheten, det enda som hörs är det dova tickandet från min klocka på armen, och min fläkt vid spisen för att jag håller på att steka mig en hamburgare.. Funderar på att inte ens slå på ljudet på datorn, eller tvn. Känner att jag behöver den här tystnaden, den här betänketiden för mig själv. Får mycket i hjärnan under just en sån här period, antingen är det bra eller dåligt. Jag vet iallafall att jag behöver den. Slippa ha allting inom mig, bara göra det jag känner för, för en liten stund, innan jag inser verkligheten, som man igentligen lever i. Okej, jag kan erkänna, mitt liv leker just nu. Men ingen lever perfekt, ofta Madeleine i kungafamiljen vill leva sådär som hon gör, ändå finns det miljoner som vill leva som henne.. Det finns säkert fler än jag som vill skjuta Reinfeldt, men på samma gångvilja vara som han, men man ser bara stoltheten och värdigheten hos folk som "verkar" ha det bra. Dom har nog mer tristess än hos en svensson familj, bara att dom har mer status än en familj man inte ens märker.

Det här med Madeleine som är bortrövad/våldtagen/mördad. Varför är det bara skriverier om henne, när det dör flera tusen barn om dagen? Sjukt hur tidningarna skriver en massa om henne, när hon likagärna kan vara mördad av familjen, massa uppoffringar med pengar, flera miljoner av personer, för att kunna söka ännu bättre, för att klara upp fallet. Om en vanlig flicka i Sverige, eller någon annanstans skulle bli bortrövad, ofta det skulle vara skriverier varje dag om henne, varför är just den där lilla flickan Madeleine så speciell? Jo, för att folk vet att det är mamman som mördat henne, men dom har inga bevis på det, därför söker dom  en massa onödiga bevis, och får tag i personer som det inte ens berör, och då blir dom dömda, eller misstänka, medans mamman går där och är så ledsen, och bara tjänar pengar på hennes dotters försvinnande. Tvinga in mamman och låt henne vara instängd, så kommer nog sanningen fram tillslut. Nog fan finns det fler som håller med mig nå ? 

Förresten ska jag, Julia & Micke till Polen/Warzsawa den 7e februari med rfsl. Det kommer bli himla roligt tror jag. Men engelskan är ju inte så himla bra, men jag tror vi löser det iallafall. Men nu ska jag faktiskt slå på ljudet, och se en film. Nu har jag fått tänka klart, och ha mina funderingar. Vi hörs!




  

Nu har jag handlat mina julklappar och hoppas på att dom kommer innan jul. Jag vill inte gå på stan, se alla lyckliga familjer, med en massa påsar från alla olika ställen, som dom spenderat flera tusen kronor i. Dom lägger ner alla pengar på en enda dag, för att ge sina småbarn, sina käraste allt dom pekar på, då man går där själv med knappt en krona att skämma bort dom närmaste med.

Tycker julen är så jävla överskattad, och ett sätt för dom rika att skämma bort varandra på. Reklamerna på tv:n innan jul, helt jävla sjuka. Elgiganten till exempel, köp en LCD plattskärm för ENDAST 13.000 :- till jul. Vi har allt ni önskar er. Vem fan får en platt tv i julklapp för det priset? Och all jävla överreklamerade skitsaker, vem orkar? Man kan köpa en liten sak för inte alls så många kronor, och nog uppskattas den lika mycket, om inte mer än en platt tv. Självklart, om jag hade haft flera tusen kronor över, hade jag verkligen skämt bort alla i min närhet, men när man inte har så fett med pengar så inser man att en liten sak gör då iallafall mig gladare än en dyr och onödig sak, som man blir glad över att få, för stunden. Och då man inte har det så gott ställt så uppskattar man nog mer att få något personligt, som inte ens behöver kosta en krona!

Julen innebär god mat och trevligt sällskap! Mer än så är det inte, det är det enda man behöver, julklapparna tycker jag man kan strunta i, man byter enbart pengar med allt och alla, istället för att ha kvar en massa till sen. Så jävla dumt, och så jävla överskattat julen har blivivt, jag längtar bara tills den är över, och allt som heter mellandagsrea!

Kan det bara bli februari nu, så man slipper allt julfirande som från en början är den tråkigaste dagen under hela året. Och nyår, varför all denna stress till vart, hur, när? Ta dagen som den kommer, och lev som om den här dagen vore den sista. Ha inga förhoppningar, ingenting blir någonsin som man tänkt sig ändå.

Nu ska jag sova, godnatt!

Okej, pengar gör en fanimej lyckligare.
För så deprimerad jag har varit idag,
så deprimerad har jag nog aldrig varit för någonting.
Du skulle kunna försöka dränka mig, men jag överlever,
du skulle kunna skjuta mig i benet, men jag överlever,
du skulle kunna se på då jag faller, men jag överlever.
Utan pengar, blir det svårt!

Du får mig att vara lycklig, med eller utan pengar.
för med dig glömmer jag alla problem som finns,
och bara glädjs av din närhet och ditt leénde.
Tillsammans med dig behöver jag inga pengar i världen.
Bara jag får vara med dig, så överlever jag!

En månad idag älskling! Kanske ser lite fjuttigt ut,
men så mycket du gett mig under denna tid,
går inte att beskriva med ord. Har aldrig upplevt nånting lika underbart som med dig.
Och fler månader kommer det att bli, för med dig klarar jag av tusen hinder på vägen,
du får mig att bara vilja fortsätta, och du får min gråa vardag till en underbar sommardag.
Tack!