Paint it as you want..

Sätter mig alltid i den här komplicerade lögnen.
Vill inte, men kan inte heller sluta.
Jag känner mig splittrad och ensam
jag känner mig bortblåst och otillräcklig.
Kanske borde ta tag i min förbannade lögn.
Och se mig omkring, genom trådarna som slits.
Kanske borde vara den ensamme,
som rätar tag i sitt okomplicerade men komplicerade liv.
Som kanske inser att livet kan bli rätt tillslut.
En rätsida, kvoten av livet.


Men vad ska man ta sig till då allt känns så rätt,
Den här gången vill jag, verkligen, på riktigt!
Finns enbart en tanke bakom huvudet som gnider sig
långsamt men plågsamt inåt, och bara ligger där och trycker.
Så tillslut omvandlas tänkandet till svåra ord, finns bara få som förstår.
Men nu känns det som om jag behöver skriva.
Passande eller opassande, opassionerat eller passionerat.
Så tänker jag enbart på mig själv just nu,
vad som känns bäst för mig. Vad jag behöver,
vilka behov jag har, vilket bra liv jag igentligen kan ha.
Om jag bara kunde sluta tänka, på vad, hur, varför?
Det jag skrev, menar jag varenda lilla bokstav av,
varenda ord, och hela meningar.

Jag känner mig fången fast så fri på samma gång.
Och det är ditt fel, fast samtidigt mitt eget.
Men för allt i världen vill jag inte vara fången,
på någonting som flög iväg för längesen!
Men tankarna gör det svårt att få mig fri.
Men jag bearbetar det svåra med det goda.
För DU gör mig glad, medans dagarna kan vara sotiga.
Finns du alltid där, med ditt vackra leende.