Paint it as you want..

När jag satt i soffan med Miriam tänkte jag att; nä nu jävlar blir det ett långt blogginlägg, för jag har så mycket som vill ut, som inte vill ligga därinne och långsamt spränga min hjärna med tusen ord som jag inte ens själv förstår. Men samtidigt vill jag inte slå upp en bok för er alla, som ni kan läsa utan och innan och verkligen förstå allt, så jag kan bidra med slutet, då behövs ingen handling, bara förnuft och förståelse. Men jag vet bara inte vart slutet i en bok börjar, och jag vet heller inte om det är ett bra eller dåligt slut. Inget i livet är förutspått. Så det kan alltså bli rätt svårt. Det är som att varje gång jag tar en cigarett är en frihet för mig, och det är kanske därför det ibland går två paket om dagen. Min hjärna talar inte för mitt hjärta, och mitt hjärta talar inte för min hjärna. Därför vet jag knappt själv vad jag vill skriva. Men jag känner mig som en människa som står i treriksröset, och kan ta på vattnet i Norge, Finland och Sverige. Och sedan inte veta vart man vill gå, eller fortsätta, om man vill stanna eller gå vidare. Just nu vet jag inte in eller ut, på eller under, höger eller vänster. Man ska aldrig binda fast sig i en viss stad, stadga sig eller vara omringad av idioter. Det går bara inte, jag vet inte vad ni tror om mina ord, men det kan tas på olika sätt, men jag menar det bara på mitt sätt. Man ska finnas tillgänglig, och kunna förflytta sig framåt i livet. Utan några tankar, utan några måsten, utan några problem. Men tankarna finns, måsten har man och problem existerar varje dag. Så jag vet inte hur länge man orkar, hur länge man vill, hur ofta man måste.

Jag ser livet som en utmaning, man vet aldrig när det tar slut, hur mycket man orkar, vad man vill förbruka, hur nästa dag ser ut, hur hjärtat går ihop med hjärnan, hur vädret är, det finns så mycket som man inte vet. Det enda man vet är hur livet skulle se ut om man vann flera miljoner på lotto, eller hur det skulle se ut ifall man hade ett jobb, hur det skulle se ut om man var känd. Då är livet som en uppslagen bok, med bra handling, bra slut. Medans mitt ungefär ser ut som en barnbok med mer bilder än text, där det inte finns en handling, inget slut. Utan bara nya bilder, och nya ord om absolut ingenting egentligen.
 
Jag är tacksam över saker i mitt liv, har absolut inget emot det. Men livet kunde ha varit bättre. Livet kunde ha varit mer uppslaget, fast då skulle inte samma spänning finnas. Som med bilderböcker, man har ingen aning om vad som väntar på nästkommande sida. Jag kanske tycker om det, men helst hade jag varit en annan bok. Men man ska vara nöjd med livet som man lever det. Man kan alltid ha önsketänkande som aldrig går igenom, men då finns det drömmar. Fast drömmar är bara en tröst, till verkligheten.

Jag klandrar ingen, jag vill bara se livet som en lek, utan några frågetecken. Dagen kanske kommer då det finns ett bra slut, med bra handling, men det är ju bara ett önsketänkande. Så mitt liv är som det är. Tack!