Trodde inte några ord i världen skulle kunna få mig att sjunka ihop sådär snabbt, att hela min värld skulle falla samman på bara någon minut, trodde inte någon i världen skulle kunna såra mig sådär djupt, sådär enkelt. Det var som att stå nedanför ett höghus, sen är det en person högst upp i höghuset som kastar ner en enkrona, och den lyckas hamna på mig, på mitt huvud, den siktade inte, men det lyckades ändå. På nåt konstigt jävla sätt så lyckades den med det.

Jag kan inte förstå hur en sån nära människa till en annan kan kläcka ur sig något som får hela mig att falla samman, i gråt, förtvivlan, rädslan, är bara så nollställd, och trodde ingen skulle kunna göra mig illa, jag har byggt upp en mur. Men muren föll, och bitarna staplas inte upp igen.

Jag älskar Julia, och jag vill inte ha någon annan än henne, och alla är inte perfekta, men man förtjänar olika saker här i livet, och det enda jag vet är att jag och julia är verkligen vi. Och vi går inte att bryta ner, hur mycket alla än skulle vilja det, vilja ha bort mig från människors vännerkrets, så vill jag vara en del av hennes liv, och hennes vänner är ju förmodligen inräknad.. Jag vill inte att någon ska bli sur över någonting jag har skrivit, för ingenting är menat illa, jag blev/är bara så himla ledsen över saker som är sagda.

jag vill aldrig mer bli oskyldigt dömd till dödsstraff.
jag satt verkligen i stolen, väntade på stötarna,
tog emot dom, rev mig loss, och försvann..



3 månader älskling, och ingen kommer någonsin få mig att släppa taget om dig.

http://www.starterupsteve.com/flash/html/the_gay_test.shtml

HAHA!

thats how we like it!

Vet inte ifall jag är intressant eller så, för min sidvisnings statistik ligger över hundra strecket.
Eller så är jag bara allas ascoola tidsfördriv, vem vet. jag är iallafall fett less idag. 
På livet, på arbetslösheten, på klockan, på Luleå, seriöst orka bo här uppe, då allt roligt finns där nere. Om jag skulle flytta, då hade jag älskat livet för att jag hade fått ett jobb och tiden hade bara runnit iväg om dagarna. Nej då, nu sitter man ju bara här hemma, fastklistrad framför datorn, för att ladda hem filmer, för att kunna ha lika tråkigt om kvällen som om dagen, fast i liggande ställning. Ingenting roligt händer om veckorna, helgerna. Sitta hemma i sin lägenhet, bara för att man har en? Nej tack, vill ha sällskap om dagarna och nätterna, om helgerna vill jag festa, men jojuste, tjejen bor i Rosvik och festerna finns inte i Luleå iallafall. Helt klart fel stad jag bor i. Så blir man ju extra fet och gosig av att vara hemma också, tiden här hemma om dagarna går ut på att bita sönder mina naglar tills dom är på botten, leta mat i kylen, komma på något chokladigt att göra, för att sedan tröstäta hela natten, som man tillbringar på facebook, för att spela poker. för att man har så jävla tråkigt. Nu ska jag ta mig en chokladboll ur kylen, och spela klart min pokermatch, sen blir det väl att mysa framför datorn heeeela kvällen för mig själv, man har ju inte mycket till val..

Förbannat less på den där självälskande personen också, du är nästan värd att nämnas.
Men då blir du nog så jävla självkär för att någon nämnt ditt namn i ens blogg, så vi skippar de va?

Man skulle kunna säga att jag springer omkring i en skog,
en skog på flera mil i area, meter, centimeter och millimeter.
För varje steg jag tar, tappar jag bort mig själv,
och har antingen flera mil kvar till slutmålet,
eller så är jag bara nån meter från det.

Den dagen jag hittar mitt kompass,
kommer du se att jag är påväg mot rätt väg.
Hur mycket jag än chansar,
så kommer jag ändå rätt tillslut..

Mitt kompass är borttappat,
så just nu chansar jag mig igenom,
men dagen jag hittar det, kommer du förstå.
Att hur långt jag än virrar bort mig,
är det dig jag har som slutmål,
Det kan ta timmar att hitta rätt väg,
men jag ger inte upp.
För du är värd den tiden,
den förvirringen,
den känslan,
Cause I would walk 500 miles,
to have that kiss from your lips,
and tell you that I'm in love with you,
and that I never let you go.
and I'll never go into that forest again..

We burn the forest down..

Loving Annabelle
Seriöst så var detta bästa filmen jag har sett,
jag satt typ med gråten i halsen hela tiden.
Men jag ville ha en fortsättning på slutet.
Lova att se den, så jävla grymt underbar!

You are my sweetest downfall.

Fredagskvällen har inte vart så speciell faktiskt. har bara sprungit omkring i slaskvädret hela dagen, så är bara mest trött nu, och vill somna, och vakna upp imorgon för att få vara med den jag saknat hela dagen. Var på arbetsintervju idag, min förra lärare hade rekommenderat mig, hon är bara för underbar, eller så saknar hon mig så mycket att hon tänker på mig det första hon gör då någon frågar ifall det finns någon som är villig att jobba. Även idag ringde hon mig för att berätta att det finns ett annat jobb ifall jag vill ha det, men jag ringde Mickis och bad henne gå och fråga om det, för vill hellre ha det första. Som jag verkligen hoppas jag kommer få, för då kommer det vara som den oförglömliga djupa färgen som finns i dina vackra ögon, underbar!  Det skulle vara som att vinna en biljett till paradiset, mitt liv skulle redas upp, mina skulder skulle bli singlar, jag skulle kunna använda plural istället för singular.

Nu ska jag sova!

Förresten,
Om jag är tyst, hoppas jag på att du ska förstå.
Om jag bråkar med dig, vill jag antagligen bara reda ut någonting.
Om jag tittar på dig med ögonen fulla av frågor, undrar jag ifall du känner detsamma.
Om jag tittar sorgset på dig, tycker jag att du ska kyssa mig sådär ömt, som bara du kan.
Om jag lägger mitt huvud på din axel, betyder det att jag alltid finns där för dig, att jag inte vill förlora dig. Om jag försöker få kontakt med dig varje dag, saknar jag dig, och vill ha dig här, nära, tätt inpå sådär sött.. Om jag smsar ofta, betyder det att jag önskar du var här istället..
När jag säger att jag älskar dig, menar jag det verkligen.
När jag säger att jag inte kan leva utan dig, är det så sant, för utan dig slår inte hjärtat fullt ut..

Jag älskar dig Julia Edlund.

Varför måste livet bestå av en massa gormiga perioder,
då man knappt vet själv hur det ligger till, vem man är, hur det känns,
när igentligen hela kroppen spritter av lycka, av nånting, av vad?
Känslorna runt om, känslorna inom,
är det detsamma som hjärnfrekvensen och hjärtfrekvensen?

Jag vill kunna leva utan gränser, utan regler,
bara vara den man är, och göra det man känner för.
Utan måttabell, penna & sudd!

utan andetag
utan ömhet
utan dofter
utan allt
bara mig själv
i en bubbla.

Kan det här försvinna
kan jag återgå till normalt, bara för en stund.
Bara känna, lukta och förstå
Att det finns
kanske
försvinn
kanske..

Nu är jag hemma och bara känner tystnaden i lägenheten, det enda som hörs är det dova tickandet från min klocka på armen, och min fläkt vid spisen för att jag håller på att steka mig en hamburgare.. Funderar på att inte ens slå på ljudet på datorn, eller tvn. Känner att jag behöver den här tystnaden, den här betänketiden för mig själv. Får mycket i hjärnan under just en sån här period, antingen är det bra eller dåligt. Jag vet iallafall att jag behöver den. Slippa ha allting inom mig, bara göra det jag känner för, för en liten stund, innan jag inser verkligheten, som man igentligen lever i. Okej, jag kan erkänna, mitt liv leker just nu. Men ingen lever perfekt, ofta Madeleine i kungafamiljen vill leva sådär som hon gör, ändå finns det miljoner som vill leva som henne.. Det finns säkert fler än jag som vill skjuta Reinfeldt, men på samma gångvilja vara som han, men man ser bara stoltheten och värdigheten hos folk som "verkar" ha det bra. Dom har nog mer tristess än hos en svensson familj, bara att dom har mer status än en familj man inte ens märker.

Det här med Madeleine som är bortrövad/våldtagen/mördad. Varför är det bara skriverier om henne, när det dör flera tusen barn om dagen? Sjukt hur tidningarna skriver en massa om henne, när hon likagärna kan vara mördad av familjen, massa uppoffringar med pengar, flera miljoner av personer, för att kunna söka ännu bättre, för att klara upp fallet. Om en vanlig flicka i Sverige, eller någon annanstans skulle bli bortrövad, ofta det skulle vara skriverier varje dag om henne, varför är just den där lilla flickan Madeleine så speciell? Jo, för att folk vet att det är mamman som mördat henne, men dom har inga bevis på det, därför söker dom  en massa onödiga bevis, och får tag i personer som det inte ens berör, och då blir dom dömda, eller misstänka, medans mamman går där och är så ledsen, och bara tjänar pengar på hennes dotters försvinnande. Tvinga in mamman och låt henne vara instängd, så kommer nog sanningen fram tillslut. Nog fan finns det fler som håller med mig nå ? 

Förresten ska jag, Julia & Micke till Polen/Warzsawa den 7e februari med rfsl. Det kommer bli himla roligt tror jag. Men engelskan är ju inte så himla bra, men jag tror vi löser det iallafall. Men nu ska jag faktiskt slå på ljudet, och se en film. Nu har jag fått tänka klart, och ha mina funderingar. Vi hörs!




  

Förlåt förlåt. Men har inte haft tid, men tänkte iaf uppdatera och säga att jag är vid liv och att mitt liv leker just nu. Och sitter i bilen påväg till julia nu och sen kommer jag hem imorrn och då lovar jag att uppdatera allt. Ha det bra allihopa:)