Alltså jag kan fan inte råför vem fan som tar åt sig av det förra inlägget. Men tydligen så blev det riktat till dig. Och jag fattar inte vart det står ditt namn skrivet, vart jag kan se att det är menat till dig. Att folk orkar kommentera något bittert till mig, som inte ens står skrivet. FATTAR BARA INTE! Finns det inga normala människor som kan läsa mellan raderna, läsa utan att försöka se något annat än det som står. Jag skriver aldrig i klarspråk. SÅ ingen ska ta åt sig, eller förstå. Skriver mest för min egen skull, och den som tar åt sig, tar ju åt sig. Och det är ju inte mitt fel, men jag vill ju inte ha massa skitkommentarer för att någon tar åt sig. Jag vägrar vara den människa som folk försöker trycka ner på grund av ingenting egentligen. Jag vill inte ens skriva någontingmen vill bara att folk ska sluta ta åt sig och att folk inte behöver läsa om man kan ta åt sig.

Nu ska jag snacka "tjejsnack" med Tove och Emma. Helgen blir nog ganska kul, vet inte riktigt vad som händer men det blir nog kul. Nu hade jag tänkt att inte uppdatera på ett tag, för jag vil inte ha mer skit. Så vi ses på bilddagboken, om jag orkar dela med mig av mitt liv till utomstående.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva för att förstå någonting. Anser bara att detta är sjukt patetiskt, och förstår inte vad som är det stora problemet? Men olika människor, sjukt olika människor möts. Tror att dom är bra för varandra eller bara för att någon är lik någon annan? För att den ena personen vet om den andres historia eller tvärtom. Så patetiskt så jag nästan inte förstår hur jag ens orkar bry mig. Men du var ingenting för någon, nu syns du och märks. Men tacka mig den dagen du insett att det faktiskt var jag som fick dig att synas. Och nej jag är inte egocentriskt, jag har bara insett att det inte kan ligga till på något annat sätt. Och jag blir nästan rädd, För om du, som inte betydde någonting, eller som inte syntes till för omvärlden kan bli känd. Vad fan kan jag då inte bli ?


Och förresten, livet leker och jag är lycklig. Så jag klagar inte. Jag blir bara så himla frustrerad över denna så omtalade värld. Hur äcklig den egentligen är. Förstår inte folk som vill, jag skulle be er vända. Det är inget roligt spel, eller rolig lek, utan det är ett komplicerat quizspel, eller konstigt alfapet. Bara massa komplicerade ord, meningar och huvudpersoner. 

Helgen bestod av Cleo fredag, Pentan lördag. Fett med röj!
Nu ska vi mysa vidare, men jag är lite förkyld!

Snart är dagen inne, som jag längtat efter, just nu är det bara en dag kvar till den dagen.
Men imorgon blir det bara jobb till 17, styrelsemöte mittemot jobbet typ, sen hänga med Mulla. För att sen fara hem och sova, för att vakna upp, gå på jobbet, hem och tvätta, sen kommer den dagen jag trånat efter i över en månad. Älsklingen kommer för att stanna i tio dagar. Tio underbara dagar!

Idag har jag tatuerat mig, den blev fin.
Bild kommer då den läkt. Nu ska jag sova.

Imorrn ska jag tatuera min sjätte tatuering, Torsdag är bara en centimeter ifrån nu, och då är det första gången vi ses, sen vi blev tillsammans. Känns nästan obegripligt, att vi inte setts en enda gång på över en månad, helt sjukt egentligen. Fattar inte hur jag kan ha låtit det gå så pass länge. Men det ska bli sjukt underbart, sushibuffé, fest, äventyr, NÄRHET, kyssar m.m. Kan knappt hejda mig,

Helgen var jag i Piteå hela helgen, fredag var vi ute i Pitholmen? Och skulle ta det lugnt, men vi tog oss några vinglas och groggar för mycket, så det ledde till alkoholpåverkning. Men det var ändå en lugn kväll ute i ingenstans, med grannar som bestod av händiga flator och massa skogsvägar med älgar på. Lördagen var det förfest hos Per, sen vidare till Malin där det väntades singstar, trevligt folk och brieost med nötter på, plus en underbart god sås, som jag slukade. Plus hemlig bål uppe på Malins rum, helt enkelt en underbar förfest. Sen bar det av till Kalles, som var hur svettigt som helst, bestod av breakdance moves, hoppande och studsande, spärrade kontokort och utspillda öl. Helt sjukt galen kväll. Och så roligt!
Tack för kaffet telemäklarna!

Har inte så jävla mycket intressant att skriva, och har inte ens orkat lägga upp några bilder på bilddagboken från förra helgen, eller denna. och kommer nog troligtvis inte göra det heller Lät jobbigt. Nu ska jag mysa med Butch, sen blir det sova, för att sedan upp och jobba imorgon. Och tatueringen kanske jag lägger upp bild på, om jag orkar. Pusshej!

Okej, nu känner jag att en bomb snart bryter lös. Tusen atomer, protoner och neutroner. Vet inte ens varför jag bryr mig, eller jo. Jag vet fan det. Jag känner mig bara så jävla liten, fast samtidigt stor på något sätt. Som om alla i detta samhälle har en anknytningspunkt till varandra, som en och annan liten incestfamilj. Som om alla känner varandra redan, som om alla kan läsa en ute på gatan, nästan som om hela världen redan vet vem man är, utan att man ens sagt ett ord, eller visat en enda gest. Som om världen skulle vända ryggen, fast samtidigt stå och kolla på. Hur blev det så? Hur kan jag låta det ske? Hur dum i huvudet är jag som trodde allting skulle bli bra, för en helg? För en vecka, för en dag. Hur fan kunde jag ens hoppas på att allt skulle flyta på som vanligt? Jag skulle inte ens klivit in, denna värld, denna tristess, varför är det så? Varför kan inte en efter en avverkas, eller bara försvinna totalt ur min syn, ur mitt sikte. Jag bryr mig inte om er, jag gör verkligen inte det. Men jag bryr mig om allt runtomkring, som får mig helt jävla galen. Allt runtomkring som bara finns där, och jag vet det. Jag vill inte ens leva i en värld full med skitsnack, fördomar, förutfattade meningar och problem. Livet ska vara okomplicerat och roligt. Fattar bara inte hur folk orkar, antingen överreagerar jag eller så har jag bara så jävla rätt. Men jag har lessnat på den här komplicerade världen, som aldrig kommer ta slut, det bara fortsätter ju mer tiden går. Jag vill bara vända min rygg, men det går inte, för då har någon hunnit att titta, medans jag vänt ryggen, och det är så jävla äckligt och frustrerande för hjärnan! Fattar inte hur folk är funtade. Bara förstår att vissa människor är med patetiska än andra, och att man får väl se till att leva med det. Annat går ju inte att göra. Tror nog jag överlever med eller utan er. Men hade nog mått bättre utan hela skiten. Menar inte att jag mår dåligt och är ledsen, utan mer
"jag mår dåligt, för att hela sjuka världen har någonting osakt med allt, och det gör att alla bara vet hälften av en människa, och det gör mig äcklad, hur folk inte tar sig tid, att ägna lite tid till att tänka om. Och det gör mig frustrerad. Människor bara flyter med i strömmen för att rädda sig själva. Det gör er till patetiska. Att jag själv satt mig i min situation, gör mig själv förbannad."

Typ så känns det, då jag skriver att jag mår dåligt.
Sitter inte patetiskt och trycker ner mig själv och söker sympati.
Utan är bara så fruktansvärt irriterad.

Människor runt omkring mig senaste tiden, har varit den roligaste tiden på länge. Och tack för alla helger tillsammans med er. Glad att jag lärt känna er, och Malin, för att jag faktiskt slog ditt nummer var väl en självklarhet. Och visste ju vad som väntade sig bakom hörnet.. det som alltid finns där. Fast komplicerat blir det väl hur som helst, men jag tror vi är starka. Och nästa helg ska vi röja, som alla andra helger, och jag är ledig.

Älskling..
Jag vill bara ha dig till mig, det har gått för lång tid nu. Då kanske min hjärna slutar att tänka, slutar att fundera på detta komplicerade liv. Då stannar tiden, och tankar på annat. Tove. 36 dagar sen vi sågs, 10 dagar tills vi ses, 56 dagar tills vi skiljs åt.. igen. Jag skulle må bättre med dig, i Stockholm. Jag vill, och jag kommer, men snart, vänta bara!