Alltså jag kan fan inte råför vem fan som tar åt sig av det förra inlägget. Men tydligen så blev det riktat till dig. Och jag fattar inte vart det står ditt namn skrivet, vart jag kan se att det är menat till dig. Att folk orkar kommentera något bittert till mig, som inte ens står skrivet. FATTAR BARA INTE! Finns det inga normala människor som kan läsa mellan raderna, läsa utan att försöka se något annat än det som står. Jag skriver aldrig i klarspråk. SÅ ingen ska ta åt sig, eller förstå. Skriver mest för min egen skull, och den som tar åt sig, tar ju åt sig. Och det är ju inte mitt fel, men jag vill ju inte ha massa skitkommentarer för att någon tar åt sig. Jag vägrar vara den människa som folk försöker trycka ner på grund av ingenting egentligen. Jag vill inte ens skriva någontingmen vill bara att folk ska sluta ta åt sig och att folk inte behöver läsa om man kan ta åt sig.

Nu ska jag snacka "tjejsnack" med Tove och Emma. Helgen blir nog ganska kul, vet inte riktigt vad som händer men det blir nog kul. Nu hade jag tänkt att inte uppdatera på ett tag, för jag vil inte ha mer skit. Så vi ses på bilddagboken, om jag orkar dela med mig av mitt liv till utomstående.

Okej, nu känner jag att en bomb snart bryter lös. Tusen atomer, protoner och neutroner. Vet inte ens varför jag bryr mig, eller jo. Jag vet fan det. Jag känner mig bara så jävla liten, fast samtidigt stor på något sätt. Som om alla i detta samhälle har en anknytningspunkt till varandra, som en och annan liten incestfamilj. Som om alla känner varandra redan, som om alla kan läsa en ute på gatan, nästan som om hela världen redan vet vem man är, utan att man ens sagt ett ord, eller visat en enda gest. Som om världen skulle vända ryggen, fast samtidigt stå och kolla på. Hur blev det så? Hur kan jag låta det ske? Hur dum i huvudet är jag som trodde allting skulle bli bra, för en helg? För en vecka, för en dag. Hur fan kunde jag ens hoppas på att allt skulle flyta på som vanligt? Jag skulle inte ens klivit in, denna värld, denna tristess, varför är det så? Varför kan inte en efter en avverkas, eller bara försvinna totalt ur min syn, ur mitt sikte. Jag bryr mig inte om er, jag gör verkligen inte det. Men jag bryr mig om allt runtomkring, som får mig helt jävla galen. Allt runtomkring som bara finns där, och jag vet det. Jag vill inte ens leva i en värld full med skitsnack, fördomar, förutfattade meningar och problem. Livet ska vara okomplicerat och roligt. Fattar bara inte hur folk orkar, antingen överreagerar jag eller så har jag bara så jävla rätt. Men jag har lessnat på den här komplicerade världen, som aldrig kommer ta slut, det bara fortsätter ju mer tiden går. Jag vill bara vända min rygg, men det går inte, för då har någon hunnit att titta, medans jag vänt ryggen, och det är så jävla äckligt och frustrerande för hjärnan! Fattar inte hur folk är funtade. Bara förstår att vissa människor är med patetiska än andra, och att man får väl se till att leva med det. Annat går ju inte att göra. Tror nog jag överlever med eller utan er. Men hade nog mått bättre utan hela skiten. Menar inte att jag mår dåligt och är ledsen, utan mer
"jag mår dåligt, för att hela sjuka världen har någonting osakt med allt, och det gör att alla bara vet hälften av en människa, och det gör mig äcklad, hur folk inte tar sig tid, att ägna lite tid till att tänka om. Och det gör mig frustrerad. Människor bara flyter med i strömmen för att rädda sig själva. Det gör er till patetiska. Att jag själv satt mig i min situation, gör mig själv förbannad."

Typ så känns det, då jag skriver att jag mår dåligt.
Sitter inte patetiskt och trycker ner mig själv och söker sympati.
Utan är bara så fruktansvärt irriterad.

Människor runt omkring mig senaste tiden, har varit den roligaste tiden på länge. Och tack för alla helger tillsammans med er. Glad att jag lärt känna er, och Malin, för att jag faktiskt slog ditt nummer var väl en självklarhet. Och visste ju vad som väntade sig bakom hörnet.. det som alltid finns där. Fast komplicerat blir det väl hur som helst, men jag tror vi är starka. Och nästa helg ska vi röja, som alla andra helger, och jag är ledig.

Älskling..
Jag vill bara ha dig till mig, det har gått för lång tid nu. Då kanske min hjärna slutar att tänka, slutar att fundera på detta komplicerade liv. Då stannar tiden, och tankar på annat. Tove. 36 dagar sen vi sågs, 10 dagar tills vi ses, 56 dagar tills vi skiljs åt.. igen. Jag skulle må bättre med dig, i Stockholm. Jag vill, och jag kommer, men snart, vänta bara!

Umeå Pride var det roligaste på länge.

Jag är väldigt förvirrad på dig K. Jag saknar dig S. Jag vill ha dig här T.
Bilder är både bra och dåligt,  men mest dåligt, då man sitter hemma,
och saknar bildernas bakgrund. Vet inte vart jag vill tillbaka,
men någonstans bland alla 158 bilder jag har framför mig.

Tack för helgen, tack för att det är mindre än en månad kvar.

I don't wanna have you in my life anymore, you're a bitch, you're a liar, you're a fucking idiot!!wait and bleed, and you'll see!!

Vet som inte vad jag ska skriva, men med min käke ur led och det fetaste blåögat i stan, så mår jag faktiskt förbannat bra. Men finns så mycket jag skulle vilja skriva, men orkar inte rabbla upp en massa skit som inte har någon mening ändå. Jag vet bara att this is life, och att det blir bättre med åren! Ska iaf uppdatera mig imorgon då alla bilder finns uppe och mitt hjärta talar istället för hjärnan! Ska röka vattenpipa och dricka mig hejdlöst full! Puss !

jag ser dig fortsätta nu 
med varsamma kliv 
jag ser dina drömmar sakta lossna
från mitt liv.


Nu drar jag till stan med Peter!

Min bloggstatistik har ökat drastiskt från i förrgår. Många som snokar tror jag. Men jag klagar inte, ska då inte skaffa lösenordsskyddad blogg, det suger ju. varför då ha en blogg, om ingen kan läsa den. Då kan man lika sitta i word och skriva av sig, istället för att publicera inlägg som bara vissa kan se. Man kan skaffa så att vissa inlägg är lösenordsskyddade men nej, det är då inget för mig. Men det var inte det jag skulle skriva faktiskt. Tror det var något tungt inlägg jag skulle skriva, men jag överväger. Skippar det nog, tar det senare, ska kanske ta och städa här hemma, ser ut som om jag bara är här och sover, men inte lever. Iof är det ju så.

Igår blev det att dricka iallafall. Men ville faktiskt inte ut på krogen, for till Sussi, för att sen fara vidare mot Joanna. Efter två öl var jag full, men slutade inte dricka för det. Kanske måste säga att jag inte sov en blund under natten, sen jobbade jag sex timmar, sen direkt festa, då kan det nog vara så att jag är lättpåverkad. Men for till syster och festade med alla hos henne istället, kände att jag behövde gå ifrån Joannas fest, vet bara inte, men konstig stämning. Sen for jag hem med Peter, för att sitta på msn, men vaknade idag med msn rutan  igång, datorn en centimeter från skallen, hade somnat typ rätt snabbt. Men det fick jag, för har förtjänat att sova.

Känner mig helt plötsligt ensam, som om hela världen hade emot mig. Är det så det ska vara?
Förstår som inte vad jag har gjort för att alla ska sitta och försöka trycka ner mig,
medans det är du som sitter där med hela världen och skrattar åt mig, med dig!

Nu ska jag städa slå på musik och gå och spräcka min femhundring på den bästa vännen i tidsfördriv, cigaretten!

Jag har inga ord, ingenting.  Men vet att jag behöver någon, men vem skulle kunna förstå, ha inlevelse, trösta, känna? Jag vet faktiskt inte, men någon finns nog där. Allting känns bara så jävla förbannat okomplicerat fast så komplicerat på samma gång. Vet inte varför tårarna kom igår, jag vet inte vad jag tänkte, fast samtidigt vet jag det. Men vet inte ifall jag vill  tänka det. Det är så få ord kvar, så få uttryck, gester. Vet inte vart detta leder. Men i slutändan hamnar vi nog där vi hör hemma, få jobba ihop några olika gester, uttryck och ord, så man kan förstå.

Nu ska jag klä på mig, för att sedan jobba 11-21 så kommer nog sova sen. Behöver tänka också, så ska promenera in till stan snart. Helgen kommer nog gå snabbt. Ska jobba hela helgen till 21 varje dag.
Fett med pengar, och även betänketid över livet. Hejdå!

komma bort? jag vet inte men det känns så fel, fel tidpunkt, fel allt. Men du väljer ju själv. det hon skrev i bloggen kan inte beskrivas mer än att hon saknar dig, och nu far du dit. Trodde vi skulle slippa bråka, tjafsa. Men det verkar bara komma mer och mer. Och du säger att jag inte förstår, att jag inte ser mina egna fel. Ser du dina? För just nu känns det som om du gjort en tabbe. En tabbe som sårar som fan, det kanske verkar mesigt men inte för mig, det är fett stort för mig. Även ifall du inte far dit för att träffa henne så känns det ändå som det, ja menar, ofta ni inte kommer träffas. Och den här helgen har du kanske inte heller tid att umgås. shit, räcker inte avståndet mellan oss, för att beskriva att vi måste ses? Men visst om du vill komma bort, bort från vad? Trodde vi hade löst allt, nu gör du allting svårare.

Less på allt idag, var jätteglad över allt för en kvart sen, men nu har jag inget roligt eller trevligt att förvänta mig. Tänkte få umgås med dig imorgon eftersom jag jobbar till kanske 5 eller så på lördag, men du kommer vara i Piteå. Jag känner mig faktiskt lite som ett extra val då ingen annan har tid. Jag vet att det inte är så, men det verkligen känns så, det är inte bara du som känner dig bortglömd sårad eller ledsen. Allt drog ner mig i djupet nyss. hejdå!

http://www.tv4.se/1.283438?videoId=1.418529

redan en idolfavorit faktiskt, rätt lik amanda med rösten och utseendet! :)

Första jobbdagen som ICA ålderskontrollant, kul men ändå rätt så skämmig att gå in där och köpa ett sexpack öl, eller cigaretter utan legitimation. Det är då tidsfördriv och pengar så jag tackar då inte nej.. Men är less på många andra saker. Är både less och förbannad på alla lyckliga par där ute, som bara sprider sin kärlek till varandra flera mil och det syns på långa vägar. Så less på hur alla kan vara så äckligt lyckliga, så jävla perfekt passande för varandra, ni måste ju ha någonting som brister sådär osynligt oförstående bra. Men varför lyckas vi aldrig? Jag vill inte sitta och öppna upp mig om våran kärlek, men jag kan skriva att kärleken finns där så gudomligt mycket, men så mycket annat som är ivägen. ibland känns det som att gå på minor, för varje steg jag tar, kan jag aldrig veta om det är skadande eller inte. Och så ska det inte behöva kännas, men ändå känns allt så hopplöst, som om jag bodde i ett krigscenter där kriget aldrig stoppades, som bara blir värre och värre för var dag som går. Antingen är vi så olika, eller så lika. Men jag har lärt mig hantera min svartsjuka, och det gör jag riktigt bra. Men då är felet att din svartsjuka ligger högt över min, som den var förr. Hela du kommer sprängas, då jag går ett steg åt höger, medans det bara är en illusion för mig. Och då jag sprängs, kommer jag kanske att överleva, medans du kommer gå i tusen bitar. Antingen ger vi upp nu, eller så går vi myrsteg framåt så man undviker minorna, eller så springer vi rakt över minfältet och hoppas på att överleva. Det är upp till dig, jag är mutbar!

Jag älskar dig Julia!

uppdaterar ikväll, känner att mycket vill ur mig! och mycket har hänt i veckan! så skriver senare, har haft fullt upp så jag inte har haft tid att skriva blogg sorry!

Jag är glad för allas skull, men ändå inte så glad som jag borde. Det finns någonting mer där, som är som en spindel som spinner sitt nät, eller en katt som spinner ömhet till folk. jag vet som inte vart jag är bland dom två. Jag vet bara att jag är ensam, fast ändå så många människor omkring mig på samma gång. Hur ska man tolka allt, hur gör jag för att förstå, hur gör jag för att inte vara trög, då jag egentligen inte vill det, men ändå är det. Hur fan går det ihop. Inget går ihop med mitt liv, jag vet bara att jag är en trög människa, som försöker göra allt för att inte passa in, samtidigt som jag gör allt för att verkligen passa in. Jag tror jag ska sova nu!

helgen bjöd på fest, mys och godis!
nu ska jag sova innan jag börjar skriva alldeles för nojjiga saker..
hej!

Yalla, hemkommen från rosvik kring tre. Var med Anna, Malin och Julia hela dagen igår, trevligt trevligt. Hann hem en timme, för att fixa mig för att dra vidare, och just nu sitter jag hos Sussi, och vi ska käka tacos, och sen ska jag väl börja dricka förhoppningsvis. Som sagt, säg aldrig att du ska vänta flera månader innan du ska dricka nästa gång, för det blir då fan aldrig så. Inte för att jag klagar, men man ska aldrig sånt :)


Men nu ska jag käka, sen blire partay. KUL :)
Skriver mer senare, eller imorrn. Ha det bra. Peace!

Trodde inte några ord i världen skulle kunna få mig att sjunka ihop sådär snabbt, att hela min värld skulle falla samman på bara någon minut, trodde inte någon i världen skulle kunna såra mig sådär djupt, sådär enkelt. Det var som att stå nedanför ett höghus, sen är det en person högst upp i höghuset som kastar ner en enkrona, och den lyckas hamna på mig, på mitt huvud, den siktade inte, men det lyckades ändå. På nåt konstigt jävla sätt så lyckades den med det.

Jag kan inte förstå hur en sån nära människa till en annan kan kläcka ur sig något som får hela mig att falla samman, i gråt, förtvivlan, rädslan, är bara så nollställd, och trodde ingen skulle kunna göra mig illa, jag har byggt upp en mur. Men muren föll, och bitarna staplas inte upp igen.

Jag älskar Julia, och jag vill inte ha någon annan än henne, och alla är inte perfekta, men man förtjänar olika saker här i livet, och det enda jag vet är att jag och julia är verkligen vi. Och vi går inte att bryta ner, hur mycket alla än skulle vilja det, vilja ha bort mig från människors vännerkrets, så vill jag vara en del av hennes liv, och hennes vänner är ju förmodligen inräknad.. Jag vill inte att någon ska bli sur över någonting jag har skrivit, för ingenting är menat illa, jag blev/är bara så himla ledsen över saker som är sagda.

jag vill aldrig mer bli oskyldigt dömd till dödsstraff.
jag satt verkligen i stolen, väntade på stötarna,
tog emot dom, rev mig loss, och försvann..



3 månader älskling, och ingen kommer någonsin få mig att släppa taget om dig.

Grattis Jennifer.

Vet inte vad som stör mig mest,
men massa saker som bara rent av stör mitt leénde.
Och inte är det min katt som ligger och klöser sönder min tröja just nu.
Inte heller  min underbara flickvän som är påväg hem till sig.
Utan det är nog som en knarkare som hallucinerar fram problem.
Som igentligen inte finns, men bara måste klösa fram nåt.

Men vill fara till dig nu, och bara ligga i din säng och mysa.
men orka att du går skola, orka att det är kring tre mil mellan oss,
orka att jag inte är miljonär och kunde vara så bekväm att bara ta en taxi utanför
dörren, för att sen få åka snabbt och bekvämt fram till din dörr..

Nej, om livet vore så enkelt skulle man nog inte uppskatta minsta uppoffring..
Så klarar mig utan den där taxin utanför dörren, faktiskt!
Tycker om den där lilla bussresan som tar lite extra lång tid,
bara jag kommer fram, och du finns där med värme och tusen kyssar-
Då är jag lycklig!

Less på detta jobbsökande, vaknade av alarmet imorse.
Älsklingen låg vid min sida, kysste mig. Jag vaknade till.
Skippade praktiken, Julia for till skolan, jag har sökt jobb sen dess..
Har sökt kring tio jobb bara imorse, helt sjukt!

Känner att jag måste ta tag i mitt liv, klarar mig inte på det här viset.
Soc, fick mig att inse att, nej, jag vill inte gå på era jävla bidrag.
Ska klara mig på egen hand, dagen jag kommer säga hejdå till soc,
då kommer jag vara riktigt stolt, Cecilia Ivarsdotter kan då dra åt helvete med sitt snåla ansikte, man hör ju på hennes efternamn att hon kommer från en rikemansfamilj, och inte fan kan hon ordna pengar till någon som är fattig, nejdu. Det är som äckel Alfons Åberg Reinfeldt, ta från dom fattiga, och ge till dom rika, rikare ska bli rikare..
Nej slut på det skitsnacket. Nu ska Jennifer Hansson ta tag i sitt liv. Från och med idag!

Hade många tankar i huvudet igår, om hur, när, ska jag verkligen, vågar jag,
kan jag, gör jag det? Men tillslut sprack alla dom funderingarna till några välvalda ord till dig.
Dom kom långt inifrån. Du är den enda som, ja jag märkte verkligen att
ditt leénde var högst upp bland molnen, och dina kyssar blev helt plötsligt ömma.
Din blick insåg att det var den här verkligheten du levde i,
och så har ingen nånsin uppskattat några få välvalda ord.

Det är nästan sjukt vad kärlek kan göra me ens hjärna.
Eller kärlek och kärlek, men en känsla i kroppen.
Känslan gör mig snurrig, och vet inte in eller ut.
Jag vet inte vad jag vill skriva.
Men nånting är det, och det är just det, jag blir alldeles snurrig av.

Jag är så jävla svag.
Trodde inte jag var det,
eller lite visste jag,
men inte så här löjligt svag.

Och vilka idioter ni är som tror jag är en yxmördare eller liknande,
det är bara och svära åt mig så lägger jag mig väl ner och ber om nåd!

Hatar mig själv,
för att jag vill, men borde inte!

Sjukt nojjigt det här blev då!

jag är frusen och kall
mina tårar blir till is
mitt hjärta har slutat pulsera blod
min hjärna är komplicerad.

känns som om jag ska packa ihop allt,
alla minnen, alla känslor?, alla ord,
alla saker, alla problem, alla ömma ord,
alla blickar, alla fantasier, alla drömmar,
och bara försöka gå vidare med mitt liv.

Med mitt meningslösa liv?
känns inte så roligt,
känns mest bara jobbigt,
att gå vidare, till ingenting?
Inget att se fram emot, ingen att älska,
ingen att få pussa, ingen att få krypa under täcket med om nätterna,
ingen som älskar mig? Ingen som kan finnas där i alla väder.
VILL INTE :'( Men tydligen är det bäst så.
Önskar jag var lika stark som dig,
önskar jag var lika kall som dig,
önskar jag var lika snygg som dig,
önskar jag var bättre än dig,
önskar jag var nånting emellan dig och mig.
inget speciellt, utan bara en vanlig människa.

Förstår inte, kan inte ha betytt nåt för dig,
inte ett piss
måste nog ha varit en provtid i ditt liv.
en leksak,
ett ascoolt tidsfördriv.
eller är det bara så det känns?

Allt tillsammans med dig var bara så jävla bra,
det var inget spel för mig, inget tidsfördriv.
du var en stor kärlek som jag aldrig trodde jag skulle hitta.
Synd att det slutade, men man kan nog inte leva tillsammans hela livet trots allt,
det där underbara, man måste bara inse att en dag kommer det ta slut,
så bli aldrig så jävla kär i någon som du vet en dag lämnar dig.

Det med dig var iallafall speciellt,
hoppas jag kan uppleva det underbara,
med någon annan än dig, för vill vara lycklig,
precis så lycklig jag en gång var.

förlåt för mig,
förlåt för allt.
hoppas du blir lycklig!

Sen kom ingenting, ingenting, och sen kom ingenting alls.

Varför är det så svårt att släppa taget?
Varför är det så svårt att gå vidare?
Varför måste jag vara svartsjuk?
Varför måste livet suga så jävulskt?

Jag är inte mig själv utan dig, som vän/flickvän.
Har inget att se fram emot om dagarna,
ingen som jag kan vara mitt riktiga jag med.
Har ingen som jag älskar att verkligen umgås med.
Har ingen som verkligen bryr sig.
förutom dig.

För en sån här sak, vill jag inte förlora dig.
Vill kunna vara med dig, vill kunna prata med dig, om allt möjligt.
Vill helt enkelt att du är en del av mitt liv, fortfarande!

Varför måste man fundera över allt,
varför måste man undra,
varför måste man vara orolig?
När man igentligen inte ska vara det.
Varför kan man inte gå vidare,
kärleken ska inte vara så här smärtsam.
Är det jag som är sjuk i skallen eller?

Jag är ju den uppätna kakan,
som du spytt upp igen?