Paint it as you want..

Okej, nu känner jag att en bomb snart bryter lös. Tusen atomer, protoner och neutroner. Vet inte ens varför jag bryr mig, eller jo. Jag vet fan det. Jag känner mig bara så jävla liten, fast samtidigt stor på något sätt. Som om alla i detta samhälle har en anknytningspunkt till varandra, som en och annan liten incestfamilj. Som om alla känner varandra redan, som om alla kan läsa en ute på gatan, nästan som om hela världen redan vet vem man är, utan att man ens sagt ett ord, eller visat en enda gest. Som om världen skulle vända ryggen, fast samtidigt stå och kolla på. Hur blev det så? Hur kan jag låta det ske? Hur dum i huvudet är jag som trodde allting skulle bli bra, för en helg? För en vecka, för en dag. Hur fan kunde jag ens hoppas på att allt skulle flyta på som vanligt? Jag skulle inte ens klivit in, denna värld, denna tristess, varför är det så? Varför kan inte en efter en avverkas, eller bara försvinna totalt ur min syn, ur mitt sikte. Jag bryr mig inte om er, jag gör verkligen inte det. Men jag bryr mig om allt runtomkring, som får mig helt jävla galen. Allt runtomkring som bara finns där, och jag vet det. Jag vill inte ens leva i en värld full med skitsnack, fördomar, förutfattade meningar och problem. Livet ska vara okomplicerat och roligt. Fattar bara inte hur folk orkar, antingen överreagerar jag eller så har jag bara så jävla rätt. Men jag har lessnat på den här komplicerade världen, som aldrig kommer ta slut, det bara fortsätter ju mer tiden går. Jag vill bara vända min rygg, men det går inte, för då har någon hunnit att titta, medans jag vänt ryggen, och det är så jävla äckligt och frustrerande för hjärnan! Fattar inte hur folk är funtade. Bara förstår att vissa människor är med patetiska än andra, och att man får väl se till att leva med det. Annat går ju inte att göra. Tror nog jag överlever med eller utan er. Men hade nog mått bättre utan hela skiten. Menar inte att jag mår dåligt och är ledsen, utan mer
"jag mår dåligt, för att hela sjuka världen har någonting osakt med allt, och det gör att alla bara vet hälften av en människa, och det gör mig äcklad, hur folk inte tar sig tid, att ägna lite tid till att tänka om. Och det gör mig frustrerad. Människor bara flyter med i strömmen för att rädda sig själva. Det gör er till patetiska. Att jag själv satt mig i min situation, gör mig själv förbannad."

Typ så känns det, då jag skriver att jag mår dåligt.
Sitter inte patetiskt och trycker ner mig själv och söker sympati.
Utan är bara så fruktansvärt irriterad.

Människor runt omkring mig senaste tiden, har varit den roligaste tiden på länge. Och tack för alla helger tillsammans med er. Glad att jag lärt känna er, och Malin, för att jag faktiskt slog ditt nummer var väl en självklarhet. Och visste ju vad som väntade sig bakom hörnet.. det som alltid finns där. Fast komplicerat blir det väl hur som helst, men jag tror vi är starka. Och nästa helg ska vi röja, som alla andra helger, och jag är ledig.

Älskling..
Jag vill bara ha dig till mig, det har gått för lång tid nu. Då kanske min hjärna slutar att tänka, slutar att fundera på detta komplicerade liv. Då stannar tiden, och tankar på annat. Tove. 36 dagar sen vi sågs, 10 dagar tills vi ses, 56 dagar tills vi skiljs åt.. igen. Jag skulle må bättre med dig, i Stockholm. Jag vill, och jag kommer, men snart, vänta bara!