Paint it as you want..

Varför är man så rädd att trycka på hissknappen, kliva in, trycka på knappen till den våningen man ska till, för att sedan vara rädd att det ska komma in någon man inte känner, och börja prata, eller bara stå där tyst i varsit hörn. Varför all denna rädsla för saker som inte ens är viktig att lägga energi på?

Varför denna hysteri över vilken sittplats på bussen man ska ta om den nästan är full, det finns få sittplatser, men ibland är det nästan så att man vill stå för att slippa sitta och fundera på när denne människa bredvid mig ska kliva av, för då måste man ju planera hur man ska bära mig åt om det är trångt, om man ska gå framåt eller bakåt, eller verka cool och bara låtsas som om man inte tänker på såna patetiska saker. Jag tycker även det är konstigt att man hellre väljer att sitta bredvid någon i äldre ålder, än någon i ens egen. Det är sjukt mycket jag tänker på, då jag just gett tio kronor till busschauffören, tittar och går samtidigt bakåt i bussen, bussen som går 09.15 från mig varje morgon, och skolan börjar för en massa ungdomar. Känner mig verkligen inte som en i mängden, känner mig ut tittad, som om alla vet hur jag tänker. Samma sak som när jag kliver av bussen, börjar gå längs strand, åhlens, och sedan får jag äntligen vika av vid stadsparken, för att bevisa att jag inte går skola, att jag faktiskt är påväg till mitt jobb varje morgon. Brukar gå in på aurora och köpa cigaretter för att undgå alla jag åkt buss med. Jag tror jag har problem, rädd för människor, eller kanske bara rädd för allmänheten i sig? Jag vet inte, men någonting ligger ju och trycker, anledningen till att jag tänker så, vet jag inte. Men bara rädd då jag är själv.

Nog om detta.
Jag vill ha den 25e nu, känns som om jag varit utan pengar hela månaden, och ja, det har jag. Och jag får boka resan till älskling, då känns allting mycket närmare. Nu kommer jag jobba hela veckorna, varje helg, ända fram tills hon kommer hit, så jag hoppas att dagarna och veckorna går snabbt, för jag börjar lessna på att vänta. Det är så långtråkigt och jobbigt för kropp och själ. Ingen vill väl vänta på sin älskade i över en månad? Behöva bli ett mobilfreak eller msnfreak för att få höra, se eller bara känna att det känns närmare på något sätt då man ser varandra hundra mil ifrån varandra och hör rösten på samma gång. Jag vill inte distansera mig, men det blir lätt så. Speciellt när jag verkligen går in för det jag gör, att jag verkligen vet vad jag vill, att jag är trygg i mig själv, i vänner jag umgås med känner jag inget sug att ens försöka förstöra eller vara oärlig om någonting, jag har blivit en människa. Efter tjugo år, har jag insett att livet inte är så komplicerat, utan att det blir vad man gör det till.

Efter två år, har jag insett att jag letat och letat, men inget funnet förren nu. Jag har komplicerat till det, lekt, spelat, jonglerat, trollat, allting man kan tänka sig. Bara för att hitta en likasinnad, en människa som faktiskt är lik mig på pricken, men ändå så olik. Så svår, fast endå så enkel. Jag har varit blind och trott att jag varit kär, medans jag bara har letat och letat. Jag har varit kär en gång tidigare i hela mitt liv, och den människan sårade mig, jag är inte van vid att bli sårad på sådant sätt, det är ju alltid jag som har varit idioten i slutändan. Jag har väl även varit en idiot i det förhållandet med, men det var jag som stod där naken och förvirrad och trodde vi hade någonting fint kvar, medans du sa meningen då jag frågade. "Jag har tappat mina känslor för dig, jag är inte kär längre." Det var då jag försvann, föll rakt ner i ingenstans, och verkligen inbillade mig det jag hörde. Vi hade det ju bra. Men vi kunde inte slita oss från varandra, efter nästan två år med varandra så gick det bara inte. Så man inbillade sig att allting var bra, iallafall då man umgicks med varandra. Sen kom den dagen då du insåg att det inte fungerade, du kanske insåg vad du gjort, att jag fallit tillbaka igen, och du bara spelade. Det tog nästan ett halvår, innan du hade spelat klart, och hittat en ny. Då fanns jag inget mer, då var jag död i dina ögon. Men jag fanns i dina drömmar, men ville inte vara en del i spelet mer. Så jag gick vidare även jag, träffade en ny, trodde jag var kär. Jag tror jag var förvirrad, och förstörd. Det var ju du som hade stulit mitt hjärta, och sedan trampat på det. Jag ville bara försvinna, och hitta tillbaka. Så jag provade mig fram. Detta höll i nästan ett halvår, medans jag självklart varit en idiot, jag var ju inte kär.. på riktigt. Samma dag som jag verkligen hade hittat en anledning att få göra slut, en anledning för mig att berätta att jag inte vill såra mer, dyker en ny upp. Dras in så snabbt, hjärnan och hjärtat var inte i takt till min kropp. Där, trodde jag verkligen att det var något speciellt, det liksom kändes så i början. Det fanns verkligen inget annat i tankarna, men det tog mig en månad att inse att jag kommer förbli denna ständiga sårande idiot. Men denna gång berätta, och försöka säga allt. Och det gjorde jag. Jag berättade om sommaren, underbara sommaren. Komplicerade sommaren, som jag avslutade nu innan hösten slog in. Avslutade mitt idiotiska hjärtspel, mitt idiotiska sätt att behandla folk, mitt idiotiska sätt att flörta utan att förstå det själv. För jag hade ju hittat det jag letat efter, i somras.

Så nu vet ni alla, som tror att jag ägnar varje inlägg till olika människor, att livet var komplicerat och tungt, men jag gick vidare tillslut. Och nu har jag hittat rätt. Det jag har letat, efter att jag har blivit hjärtligt och själsligt sårad så behöver ni bara läsa om min älskling som fått mig att inse så mycket, hon är bra. Jag vill verkligen, och det vill hon med. Därför kommer vi inte ens kämpa om någon säger emot. För vi vet själv vad vi vill..

Förresten, ni som tror att jag sprungit in i detta förhållande, och kommer sluta med att jag skriver att jag älskar någon annan om en månad eller så, så har ni fel. Mer behöver jag inte skriva, för vi vet själva att det inte tog en dag att bli förälskade i varandra.. på riktigt..